”Amadeus, min hjälte”


 

Jag vill berätta en sann historia om en pojke. Vi kan kalla honom ”Amadeus”.
Han föddes en sommardag för 13 år sedan. Han var den underbaraste och vackraste pojken i hela världen och är det än idag.
Ja, nu kanske du undrar hur jag kan påstå något sådant?
DIN mamma och pappa har ju i hela DITT liv sagt, att DU är den underbarste pojken eller flickan som finns i hela världen.
Men vet du vad? Det är du också!
För DINA föräldrar så finns inget vackrare och underbarare barn, än just DU! På samma sätt är det för ”Amadeus”. Hans mamma tycker att ”Amadeus” är den underbarste pojken som finns.
När han var 3 år, så miste han sin lillebror i en sjukdom.
När han började första klass, så såg han, precis som vilket annat barn, fram emot den första skoldagen med STOR spänning.
”Amadeus” kände sig stor, precis som vilket annat barn som helst.
Men det visade sig ganska snart, att skolan och att känna sig stor, inte var så roligt och spännande som han hade föreställt sig.
Det började redan i första klass, med att han blev retad och nerknuffad på marken, medans dom andra klasskompisarna bara stog och tittade på, utan att försöka hjälpa honom. Detta fortsatte igenom hela första klass.
Men ”Amadeus” berättade inte detta för mig, förrän några år senare.
Det gjorde ju inte saken bättre eller skolsituationen enklare för ”Amadeus”, när vi började märka att han började bli både arg och ledsen mer och mer, och till slut mådde han riktigt dåligt.
Han fick problem med att äta, han började kissa i sängen, han slöt sig inom sig själv och började gå omkring med ett pansar, som han inte tänkte tillåta någon att kunna ta sig igenom. Då var han bara 6 år gammal.

Han blev till slut tvungen att börja med medicin mot sin sängvätning.
Det vart för jobbigt och pinsamt för ”Amadeus”, att han kissade i sängen ibland, trots medicinen mot det, så han vägrade till slut att följa med på skolutflykter, där det blev nödvändigt med övernattning.
Samma sak var det, när det gällde att bara sova över hos sin bästa kompis. ”Amadeus” hade en hemlighet, som bara hans mamma och syskon visste om.

När det började gå riktigt illa för ”Amadeus”, då gick han i tredje klass och var 8 år.
Vi hade flyttat från den kommun som han först blev illa behandlad i, och vad vi inte visste då var, att den nya kommunen skulle bli ännu värre.
Jag vill passa på att tillägga att, ”Amadeus” blev mycket stressig inombords, mycket pga vårdnadstvister som startades av hans pappa, och som troligtvis visade sig genom bl a sängvätning. Dessa tvister har i dagsläget hållt på i drygt 7 år.
I mer än  halva”Amadeus” liv.

Så när han började 3:an i den nya skolan, så hade han inga som helst problem med att få kompisar. Han hade flera stycken som han lekte med både på skolans raster, men även på fritiden. Jag kunde svagt se att ”Amadeus” började må lite bättre, för att slutligen ta ännu en vändning och börja må sämre igen.
Det tog några månader, faktiskt ända fram till vårterminen i 4:an, innan bubblan sprack för honom. Då vällde allt ur honom och han grät floder och ”Amadeus” och jag tillbringade många, långa nätter OCH mycket fritid, till att prata om det som hänt.
 Det visade sig att han i den nya klassen hade blivit utkörd av läraren till ett arbetsrum, som låg intill deras klassrum.
Läraren hade blivit väldigt arg på ”Amadeus”, som råkat göra något ljud ifrån sig på lektionen och som tydligen stört en av de andra barnen så kopiöst, att han skulle sitta i ett ensamt rum. Läraren hade inför hela klassen tagit hans bänk och stol och flyttat ut det i rummet bredvid. Det enda som skiljde klassen och ”Amadeus” åt, var en dörr och en glasvägg. Han kände sig som en apa i bur, eftersom dom andra barnen kunde vända sig om och titta på honom genom glasväggen där han fick sitta. Där fick han tillbringa lektionerna, så att inte de andra barnen skulle bli störda på lektionen. Han fick visserligen möjlighet att följa med på lektionerna, då läraren var så snäll så hon öppnade dörren, så även han skulle kunna höra. Men han fick inte sitta med klassen, utan i sitt eget rum.

 Läraren hade vid ett tillfälle också knuffat omkull ”Amadeus”, så han ramlade på golvet, dessutom hade hon sparkat honom i magen och knuffat in honom i väggen, så han slog i huvet. Det fick jag veta först efter att vi bytt skola igen.
Det var då jag tog kontakt med BUP och tjatade och bad om deras hjälp, att få komma dit med ”Amadeus”, som nu hade blivit ännu sämre. Han fick kraftiga vredesutbrott, han grät dagligen, han sparkades och mycket mer. Men dom kunde inte erbjuda någon annan hjälp än samtal på telefon. Det fick ju duga just då, för det var bättre än ingen hjälp alls.

När ”Amadeus” hade vågat berätta för mig, att läraren flyttat hans bänk och stol till det intilliggande rummet, då såg jag svart. Jag åkte till skolan efter att läraren själv ringt hem och sagt att ”Amadeus” såg så blek ut, och jag skulle behöva hämta hem honom, för att han troligtvis började bli sjuk. När jag kom in i klassrummet så möts av både läraren och ”Amadeus”, som hade rosiga kinder och inte alls hade feber. Han hade rosiga kinder eftersom dom hade varit ute i skogen hela förmiddagen. Jag frågade honom vad som hänt, och han tittade bara på mig med en blick som skar ända in i själen på mig, sen ryckte han på axlarna och himlade med ögonen.
 Jag bad att få prata med läraren i enrum och ifrågasatte vad som pågick i skolan. Jag visste vid det laget att denna lärare, tidigare hade utsatt andra barn, för liknande psykiska misshandel, som nu ”Amadeus” fick erfara. Jag berättade det för läraren och hela samtalet slutade med att hon förklarade att hon fått fruktansvärt ont i sin mage, efter vårat verbala möte och bad att vi skulle avsluta detta möte.
Jag ställde frågan till henne, om det var lätt som lärare att hitta en ”hack kyckling”i varje klass hon hade och fick ju svaret, JA!

 Det räckte för mig, så jag tog med ”Amadeus” hem och ordnade med läxor så han fick vara hemma från skolan i några veckor. Under denna tid hade jag en tät kontakt med skolsköterskan, som var ett stort stöd.
Jag ringde även till lite ”högre ort” och frågade vad jag skulle göra åt situationen, och fick till svar att jag skulle sitta med i skolan varje dag för att kunna hålla koll på läraren.
Det fanns inga andra resurser.
Det var droppen, så jag bad att ”Amadeus” fick byta skola, vilket han fick och började sin nya skola på samma sätt som dom andra.

Med stor förväntan om att få gå i skolan som alla andra och dessutom trivas.
Det fanns inget annat att välja på, än att låta honom byta skola mitt i terminen, för att rädda det som var kvar av honom. I den nya skolan var det inga problem alls, förutom att hans pappa återigen började rycka och slita i ”Amadeus”, som på nytt började må dåligt.
 Det blev samtal med skolkuratorn för hans del och jag och pappan började på samarbetssamtal på familjerätten, som jag ordnade. Hans pappa nyttjade alkohol och ”Amadeus” ville till slut inte åka till sin pappa, så länge hans pappa drack. Pappan lovade att inte dricka en droppe när ”Amadeus”var hos honom, men bröt detta löfte varje gång. ”Amadeus” började tappa tilliten till vuxna också vid det här laget, så han slöt sig ännu mer.
Innan ”Amadeus”slutat 4:an, så hade jag kontaktat barnmedicin, för ett besök. Där konstaterades det att ”Amadeus” hade ett dolt handikapp. Han fick även medicin mot det.

När ”Amadeus” börjat 5:an, så övertalade hans pappa honom, om att bo hos pappan istället för hos mig. Det var ett enda stort lockande och pockande med allt möjligt.
Med andra ord så blev ”Amadeus” köpt av sin egen pappa, som dessutom gjorde allt som stog i hans makt, för att ”Amadeus” skulle vända mig ryggen.
Vilket han också gjorde till viss del.

Det var när ”Amedus” skulle börja 6:an, som Soc hade bedömt att det var lämpligare att ”Amadeus” skulle bo hos sin pappa, som hade alkoholproblem, än hos mig som är nykterist och kämpat mig blodig för ”Amadeus”välbefinnande.
Jag hade då armbågat mig fram i kön, både vad gäller BUP, öronmottagning och barnmedicin, för att allt detta långdragna arbete med att få förtur eller ens någon tid alls, som Soc ansåg att det kunde han gå på i kommunen där pappan bodde.
Därmed rasade allt ännu en gång.
Det blev inga tider alls hos hans pappa, för han brydde sig inte om att ta itu med någonting alls.

När ”Amadeus” börjat 6:an, fick jag reda på av honom själv i telefon, att pappan drack mitt på dagen och ”Amadeus” var på väg till mig för umgängeshelg.
Det var när han kommit till mig, som jag fick veta hur illa det låg till, och därmed bestämde jag att ”Amadeus” skulle stanna hos mig och inte få åka tillbaks till pappan som han bodde hos.
 ”Amadeus” fick rå om sig själv när han bodde hos pappan, för pappan var nästan alltid alkoholpåverkad. Ibland hade han inte ens mat hemma, så ”Amadeus” fick äta hemma hos kompisar. Skolan hade reagerat på att ”Amadeus” inte ens hade vare sig rena eller lämplig storlek på kläderna.
Men ingen hörde av sig till mig.
Vi hade ju ändå delad vårdnad.
När han fortsatte i 6:an här hos mig, så blev han även där utsatt för kränkningar av en lärare, och då jag återigen fick bege mig till skolan och även prata med just den läraren på telefon vid 2 tillfällen, fick höra av ”Amadeus” att läraren efter mitt samtal, sagt till honom att hon skulle be ”ers nåd” om ursäkt.

I dagsläget går ”Amadeus” i 7:an och han bor hos mig igen.
Han är en underbar kille på 13 år, han är både kärleksfull och omtänksam, som förutom att bli utsatt för mobbing även nu, fortsätter att kämpa på med sitt dolda handikapp.
Det går ju tyvärr inte att plocka av sig som en ryggsäck.
Jag känner djupt i mitt hjärta, som mamma till ”Amadeus”, att både han och alla andra elever som utsätts för mobbing i någon form, är värda en bragdmedalj.
Det är inte Mobbarna som gör en välgärning och ska utses som hjältar.
Nej det de som blir mobbade som verkligen är värda att utses som hjältar, det är ju dom som får stå ut med denna orättvisa, samtidigt som dom försöker klara av sin skolgång.

Det finns många hjältar i varje skola och det är DOM som måste lyftas fram, som ett exempel på hur skolan fungerar, när ingen ser.
 Oavsett om dom kommer från ett annat land eller om dom har ett synligt eller osynligt handikapp, så är ALLA lika mycket värda som person.
DET måste vi som föräldrar verkligen få våra barn att förstå.
Om det handlar om mobbing för att man kommer från ett annat land, då tycker jag att vi ska samla ihop våra elever, svenska eller ej, in i ett kolsvart rum, där dom sen får bedömma vad som skiljer dom olika barnen åt. Personligen så tror jag inte att det kommer bli så lätt, att enbart genom att känna på utsidan, tala om att det barnet är annorlunda.

Dolda handikapp kan inte heller påvisas på utsidan så enkelt, eftersom de elever som lever med det, ofta döljer det i skolan.
Det viktigaste är inte hur vi ser ut. Det viktiga är hur vi är på insidan!
Känn efter inom dig, om du känner empati för dessa hjältar som utsätts för mobbing, och försök hjälpa till med att få ett slut på det.
För en vacker dag, kan även DU utses till hjälte för DIN insats,
när du hjälpt någon som blivit mobbad!
DET är guld värt!

Jag vill fråga just dig, min vän, ja du kanske rent av är klasskompis med ”Amadeus”;
Hur tror du att du skulle må om du var i ”Amadeus” kläder, med allt han gått igenom och fortfarande gör? Att veta om sitt dolda handikapp, samtidigt som du inte har något direkt självförtroende, ständigt undra om du är dum i huvudet eller värdelös som person och dessutom känna dig så, och dessutom bli utsatt för andra elever som fortsätter denna kamp emot rättvisa?
 

Samtidigt skulle jag vilja fråga dig förälder: Vem är DITT barn?
 Är det mobbaren eller den mobbade?
Det är ovärderligt att veta hur ens barn uppför sig och behandlar sina klasskompisar mm,
för det är ju under skoltiden som dom formas för vuxenlivet. Eller hur?
Om detta skulle få fortgå, så kan nog vem som helst räkna ut med lilltån, hur världen kan se ut om några år.
Mobbing är första steget till kriminalitet.
 Kriminalitet kan leda till döden för en del.

 Jag vill på detta vis få er andra, barn som föräldrar, att vakna upp och SE er omkring. VI som föräldrar har ansvaret för våra barn och vad dom gör. Men även våra barn har ansvar för sitt eget beteende.
Det finns dessutom ingen på denna jord, som frivilligt skulle välja att ha ett handikapp, vare sig synligt eller dolt, som i ”Amadeus” fall. Han har inte valt det, men samtidigt så förstår jag att han själv en vacker dag, kommer kunna ge mycket av sig själv till andra, tack vare sina egna erfarenheter.
DET kommer vara beundransvärt, för jag känner ”Amadeus”,
och jag försöker få honom att förstå det, fast det är svårt för honom att förstå det idag.
För den bästa hjälpen man kan få som människa, är ju från en som genomgått samma sak. Där hjälper det inte hur beläst man är, utan det måste vara genomlevt för att man ska kunna förstå på riktigt.
 Samma sak är det med mobbing.


Ställ dig själv denna fråga: Skulle JAG vilja bli utsatt för mobbing som ”Amadeus” blivit och blir än idag?
Eller du som förälder, ställ dig frågan: Skulle jag vilja som förälder, att MITT barn kränkte, sparkade på, spottade på, knuffade på mm ett annat barn, som är det mest värdefulla som finns i hans eller hennes förälders liv?
Det enkla vi som människor kan göra, är att försöka sätta oss in i situationen och känna efter, om vi själva inte har genomlevt det.
 
Det borde bli en hemläxa för varje barn varje dag.
Även som en påminnande läxa varje dag, för alla föräldrar.
Våra barn är det dyrbaraste vi har, ska vi då inte visa dom hur dom ska uppföra sig mot sina vänner och klasskompisar?
Jag tänker aldrig ge upp min kamp för ”Amadeus” välbefinnande, men jag anser att alla vi som har barn, måste stenhårt kämpa tillsammans, för det är vuxna som ska föregå med gott exempel.

Kämpa för att era barn blir hjältar i att hjälpa andra som råkar illa ut!
 Istället för att någon blir hjälte av att mobba kanske just DITT barn!

Skrivet av "Amadeus" tillsammans med sin mamma.

Syftet med denna berättelse, är att få så många som möjligt att engagera sig i att motverka mobbing.
 Samtidigt vill vi att barn som är utsatta för mobbing och deras föräldrar, ska kunna få hjälp på vägen.
Jag vill på detta sätt, försöka skapa ett nätverk av drabbade och kunna finnas till som stöd
och utbyta erfarenheter som kan vara guld värda!
Känner du att du vill kämpa för rättvisan i skolan och på fritiden?
Hör gärna av dig då på adressen : angeladvice@telia.com
och skriv i meddelanderutan "Amadeus"
Ju fler vi är som går samman, desto mer kan vi hjälpa varandra!
När vi fått in så många namn som möjligt, så lämnar jag in det till kommunen, för att få deras hjälp!

Vill du stödja kampen mot mobbning, så kan du kopiera denna logga nedan och placera den på din hemsida,
och länka den till  http://angeladvice.se/amadeus.htm

 Skriv gärna ett mejl och tala om att du vill hjälpa till att försöka förhindra mobbning,
 genom att ha denna logga på din sida!

 
http://angeladvice.se/amadeus.htm
 

"Sometimes when all your dreams may have seen better days
And you don't know how or why, but you've lost your way
Have no fear when your tears are fallin'
I will hear your spirit callin'
And I swear I'll be there come what may

We all need somebody we can turn to
Someone who'll always understand
So if you feel that your soul is dyin'
And you need the strength to keep tryin'
I'll reach out and take your hand"
Text:Hanson