Ännu ett pussel är lagt

Varför, varför och åter varför?
Ja det är frågan jag ställt mig de senaste veckorna.
VARFÖR ska just jag råka ut för så mycket motgångar i mitt liv?
Denna fråga har jag försökt att bena ut i min bok, Hela Ditt Liv,
men nu har jag ännu en gång fått känna på livets bittra verklighet.
Eller? Ja för att kunna svara på den frågan ärligt och helhjärtat, så vill jag gå tillbaks till Oktober -08,
när jag skrivit färdigt min bok.
 När boken Hela Ditt Liv blivit klar, så fylldes hela jag av en övertygande känsla av att,
 Nu var det färdigt, klart, över etc.
Jag minns att jag lite ironiskt frågade om min tid var över på jorden för denna gång?
 Det var i alla fall den övertydliga känslan jag fylldes av, men visste inte vad den ville säga mig.

På påskafton -09 hände något väldigt sorgligt i min familj. Min älskade katt Sponken lämnade jordelivet.
Han räddade jag livet på när han bara var 5 veckor gammal efter att hans mamma övergivit honom.
Denna katt blev en väldigt speciell kompis till mig och den enda som verkligen lös healing om,
när man var ledsen eller mådde dåligt.
På påskaftons kvällen, ringde min syster och berättade att vår mamma hamnat på sjukhus pga
att hon fått ett bråck på halspulsådern och hennes tillstånd var väldigt kritiskt.
 Det blev många och långa samtal med min syster i telefon och även med sjukhuset mamma låg på.
Sjukhuset på orten hon bor på ansåg att hon var tvungen att flyttas till Akademiska sjukhuset i Uppsala,
 på NIVA- avdelningen.
Det blev några dagar av oro och även att försöka lugna min syster som haft mest kontakt med vår mamma.

 Fredagen efter påskhelgen så fick jag, när jag lagt mig, besök av Niclas, Liam och 2 stycken andra änglar.
Dom kom emot mig gåendes och bakom dom såg jag det starkaste, lysande guldsken du kan föreställa dig.
Nyfiken som jag är, så frågade jag dom varför dom kommit.
Till svar fick jag höra Niclas säga, " Vi har kommit för att förbereda oss inför emottagandet vid övergången!"
Den första tanken som slog mig var att, jaha nu kommer mamma att lämna jordelivet. Sen somnade jag.
 Jag berättade inte detta för min syster eftersom man ibland faktiskt kan höra fel,
 man är ju trots allt människa med en hjärna. Måndagen kom och jag väckte min yngsta son Joakim
 för att han skulle gå till skolan.
 Han frågade mig om han inte kunde få stanna hemma istället den dagen, eftersom han hade ont i huvudet?
Jag sa till honom att vi skulle äta frukost först och se om inte huvudvärken försvann.
Så vi käkade frukost, han klädde på sig och gick till skolan.
På eftermiddagen kom han hem från skolan och vi snackade lite och han lyssnade på musik i hörlurarna
 vid min dator, sen skulle han ut och träffa sina kompisar.
Som alla andra gånger han gått ut för att träffa sina kompisar,
så har jag alltid sagt till honom att jag älskar honom och att han ska vara förisktig.
Så gjorde jag även denna gång.
Han log och sa att han älskade mig med och att han skulle komma hem lite senare,
sen gick han ut genom dörren och stängde den bakom sig.
Det var det sista jag såg av honom i livet.

Strax före kl 18 fick jag ett sms från min äldsta son Mathias, där det stog, "Ring mig!!!!!!!!!!".
Jag ringde upp honom på stört och så berättade han att Joakim råkat ut för en olycka
och att han var medvetslös och att ambulansen precis hämtat honom och var på väg till akuten här i Falun.
Mathias fick åka med i den andra ambulansen och jag sa att jag kommer till akuten så fort jag kan.
Vi la på luren, DÅ åkte "rullgardinen"ner och ett enormt lugn infann sig inom mig.
Jag tog på mig skor och jacka och drog iväg till akuten.
Där möttes jag av Mathias och en sköterska som drog in mig i ett rum och såg allvarligt på mig.
 Jag försökte få tag på en viss person som jag antog skulle komma utan att jag ens skulle behöva fråga,
men denne hade inte tid eftersom denne skulle äta middag med sitt barn!?
Jag hade förklarat den kritiska situationen för denne person i telefon,
men det fanns viktigare saker för denne att göra tydligen.
Nåja jag tänker inte sitta och spy nån galla över den personen,
utan konstaterar bara kärleksfullt att denne har en bra bit kvar i sin egen utveckling. PUNKT!
Syrran kom upp på tre röda och Joakim flögs med helikopter ner till Akademiska sjukhuset i Uppsala samma kväll,
till CIVA-avdelningen. Ironiskt nog så hamnade han vägg i vägg med vår mamma som låg på NIVA.
Joakims liv gick inte att räddas eftersom han dragit på sig mycket allvarliga skallskador,
då han föll 6,4 meter rakt ner i den uppåtgående rulltrappan, han själv var på väg ner i den nedåtgående.
 Jag kommer att skriva mer om denna händelse en annan gång, men för att försöka förklara vad jag menar med att ännu ett pussel blivit lagt, så ville jag skriva det hemska som hänt, så att ni som läser detta kan hänga med i raderna.

För att försöka förklara vad jag insett tiden efter denna händelse,
så vill jag börja med att återgå till den tydliga känslan jag fick när jag skrivit färdigt min bok,
 att det var över, färdigt.
Sen vill jag även återgå till mötet med Niclas och Liam och de andra 2 änglarna,
som förberedde sig för att finnas på plats och ta emot vid övergången.
Dessa två händelser går hand i hand med varandra och slutsatsen och insikten jag fått av detta är
 att Joakim var färdig med sitt uppdrag här på jorden för denna gång.
Hans sista och kanske enda uppdrag i sitt liv, var att genom sin problematik med
 Tourettes syndrom och ADHD, hjälpa MIG att förstå vikten av andens frukter.
Jag har skrivit om detta under en annan länk på min hemsida och jag VET nu att detta var syftet.
 Han hjälpte mig även omedvetet att kunna skriva ner mina erfarenheter i min bok Hela Ditt Liv.
Det var även Joakim, jag är i alla fall 99% säker på att det var han,
som kom till mig för ett par veckor sen och förklarade detta.
 DET var det avgörande plåstret för min egen del.
Jag vill även passa på att tillägga att under vår bilfärd ner till Uppsala på kvällen som Joakim flögs ner,
 kom han emot mig glad och med ett lyckligt leende, det var då jag förstog att han inte skulle klara sig.
 Jag sa t om till min syster att, "vi kommer få åka hem utan Joakim".
Han ville nog visa sig en sista gång innan han for vidare till andevärlden.
Den bilden kommer jag aldrig kunna glömma och jag är tacksam för att han kom
en sista gång och att JAG fick se honom frisk och lycklig!

 Sorgen kommer man aldrig ifrån så länge vi lever här på jorden med alla känslor vi har inom oss,
men det fick mig att se saker på ett annat sätt än jag kanske gjort tidigare.
Joakim finns inte kvar hos oss längre fysiskt,
men själsligt har han redan varit här och gett mig insikten om denna hemska olyckshändelse.
Det känner jag är sanningen djupt i mitt hjärta och den övertygelsen kan ingen människa ta ifrån mig.
 

För att lite kort påpeka en sak som Niclas sa till mig för några år sen,
 så handlade det just om min oro över att mista fler barn.
Niclas var ju min jordiska son under tre dagar innan han vände om till andevärlden.
Han berättade för några år sen att jag aldrig mer skulle mista ett barn.
Ni kan säkert sätta er in i min besvikelse gentemot både Niclas och övrig "personal" på våningen därovan?
 Hade jag haft en blåslampa just då, så hade jag nog bränt ett ännu större hål i ozonskiktet.
Men även denna fråga fick jag ett enkelt och ganska glasklart svar på om man använde sig av sitt öppna sinne.
Man kan inte "mista" någon som man redan gjort upp en livsplan tillsammans med.
Allt var förutbestämt.
Jag är enormt tacksam för att änglarna och även Joakim förklarat detta för mig,
 för nu orkar jag fortsätta mitt eget liv utan en massa frågetecken.
Därmed har jag lagt den sista pusselbiten även i detta pussel!

Tack älskade Joakim för att du haft sånt stort och kärleksfullt tålamod med mig,
i min egen utveckling här på jorden, trots din egen problematik.
Du var en sann mästare på att förmedla kravlös kärlek under våra 14 år tillsammans
och jag är dig evigt tacksam för att du valde att bli min son!
Jag älskar dig kravlöst och för evigt!
Du finns i mina tankar varje dag, men det vet du ju redan :-)

TACK!