Atlantis

Det här är en berättelse om ett av mina tidigare liv, som min guide William, oväntat har låtit mig få återuppleva. Jag får till mig informationen genom visioner och känslor, som jag efteråt skriver ner. Allt kommer portionsvis som nu har blivit till en hel del detaljerad information. Berättelsen kommer förhoppningsvis fortsätta fyllas på, men ibland är det väldigt långa uppehåll. Mitt mål och min önskan är att jag får veta allt om det livet, eftersom speciellt Atlantis och delfiner har legat mig varmt om hjärtat under många år. Kanske är detta orsaken? Det kan verka lite hoppigt mellan kapitlen, men det beror på att jag inte fått all info än, men så småningom ska jag kunna pussla ihop alla delarna till EN.

1

Jag vill berätta en historia, som utspelar sig i en väldigt avlägsen tid, på en plats som inte längre existerar. Nåväl, åtminstone inte som ni är vana vid. Det är en plats där allt samexisterar, där alla finns till för varandras hjälp. Denna plats underhålls av oss, befolkningen, efter vissa regler. Alla har sitt ansvarsområde, för att hålla denna plats trivsam. Vi har även djur här. Några av dessa djur är våra kära delfiner och dom hjälper oss med viktig information om bl a kristallernas inverkan i det stora hela, och det är där jag kommer in i bilden. Jag är en av många här, som har huvudansvaret för de kraftfullaste kristallerna, på vår sida av ön. Dessa består av 4 st mindre kristaller, var och en av dom har sin egen speciella funktion. Dom består nämligen av, det ni är vana vid att kalla det, de 4 elementen, såsom vind, vatten, jord och eld. När dessa 4 kristaller aktiveras tillsammans, så aktiverar dom den stora kristallen i deras mitt, den som vi kallar för generalkristallen. Denna generalkristall, förser oss både med information från de högre sfärerna, men även med helande energier nattetid, då vi människor sover och inte är energimässigt aktiva. Då tar dessa generalkristaller över. Mitt huvudsakliga arbete, här på våran ö, är att aktivera dessa kristaller, på vår sida varje kväll, och det var vid ett sådant tillfälle, jag för första gången mötte Dejin. En 30 årig muskulös man, som helt tog andan ur mig. Men innan jag berättar mer om Dejin, så vill jag berätta lite om mig själv.
Jag heter Potessa och är vid berättande stund, vid en ålder av 24 år. Min skapelse är ganska smalt utformad. Om jag skulle använda mig av era mått, som ni är vana vid, så är jag runt 170 cm lång och en vikt av 50 kg. Jag har långt vitt hår, med inslag av både gula slingor men även av silver. Mina ögon är blågröna. Utöver mitt ansvar gällande generalkristallens funktion, så har jag även ansvar för kristallernas funktion, på havets botten. Dessa kristaller hämtar jag varje kväll nere vid hamnen, efter att med delfinernas hjälp hämtat upp dom till ytan. Det är 10 st som jag hämtar därifrån, samtidigt som jag återlämnar de som laddats på under dygnet innan. Jag återlämnar kristallerna till den delfin som står till tjänst just då. Denna delfin tar en kristall åt gången och dyker ner på havets botten, och återplacerar kristallerna på dess unika ställe. Ni må tro att det blir vackra färger i havet då.
Miljön här på ön är snarlik paradisisk. Det är stora bergsmassiv, där vi bor i små, grottor skulle nog ni kalla det för. Det är hålor i berget, som vi använder som matplats och platsen där vi sover. Vi har även ett utrymme som är försedd med en stor tunna och en stor spak, som när man vrider ner denna spak, så fylls tunnan på med vatten. På botten av tunnan, så finns ett litet fäste, där vi placerar en speciell kristall, och när den kristallen aktiveras under vatten, så alstrar den värme, så vi kan tvätta oss i varmt vatten, vilket vi också gör, ibland flera gånger varje dag. Vi har även en öppning i berget, i bägge rummen. Ni kallar det fönster, men vi har inget skikt mellan insidan och utsidan som ni är vana vid. Vi har istället sk förhängen som är gjorda av alabaster, som vi använder mot kylan om nätterna. Likaså använder vi förhänge till vår ingång. Ni kallar det dörr.
Utanför ingången till vår bostad, för det är så våra bostäder ser ut, så finns det en mycket lång stentrappa, som leder hela vägen ner till hamnen, som ligger ca 2 km nedanför vår bostad. Utefter denna långa trappa, som också är försedd med en lika lång mur, så rinner en älv, som även fungerar som en gräns mellan våra sidor av ön. Älven ligger ganska långt ner, uppifrån vår bostad sett, ungefär 250-300 m. Så ni förstår nog behovet av en stark och fast mur. På andra sidan älven, finns även där bostäder i berget. Dessa hålor ligger i långa rader och på flera våningar, precis som på våran sida. Vi bor högst upp på berget och längst bort på våran rad. Vi lever mycket enkla liv här och i stort sett tar vi dagen som den kommer. Det råder en mycket stark gemenskap mellan invånarna här på ön. Vi känner aldrig av, det ni kallar för rädsla, över något, och det är nog det som gör att vi alla känner stor harmoni och kärlek i våra liv. Vi hjälper alltid varandra efter egen förmåga och vi gör det av kärlek till varandra. Det fungerar på det sätt ni kallar för, tjänster och gentjänster. Detta var en liten beskrivning på hur det fungerar här på våran ö, så ni enklare får en egen bild av det, och lättare kan följa med i det som kommer.
Nu kan historien börja.

Jag kommer för alltid bära med mig minnet av, när våra blickar möttes. Jag var som vanligt i färd med att aktivera generalkristallen, efter en lång och varm dag. Den uppvärmda luften började så smått övergå till svalka och jag kunde känna av den smått fuktiga svalkan mot min kropp och jag började känna mig smått frusen. Det var när jag höll på att aktivera den sista, av de 4 små kristallerna, som jag upptäckte 2 manligt utformade ben, stående precis bredvid platån, ute på stentrappan. I samma ögonblick som generalkristallen aktiverades, så möttes våra blickar, i kristallens underbara sken.
Där stog en skapelse, närapå änglalikt vacker. Han var ca 190 cm lång, snarlik hårfärg med min egen, håret slutade straxt nedanför skuldrorna och han hade de vackraste ögon jag någonsin skådat. Dom utsöndrade mycket värme, nyfikenhet och kärlek. Hans kroppsbyggnad var muskulöst utformad och det ekade styrka, omtänksamhet, kärlek och trygghet om hela hans skapelse.
Jag väcktes upp ur mitt drömmande tillstånd, när jag hörde honom säga, ” Jag heter Dejin”. Han måste ha sett mitt frånvarande ansiktsuttryck, för han upprepade sig och sa, ” Hej, jag heter Dejin”, och så sträckte han fram sin hand för att hälsa. ”Å förlåt, jag heter Potessa”, svarade jag. ”Är något på tok?”, undrade Dejin. ”Nej inte alls”, svarade jag och kände hur generad jag blev över att han märkt av mitt avvikande beteende. Dejin berättade att även han arbetade med kristaller, fast genom att fasa till dom och inte på samma sätt som jag. När vi stått och småpratat en stund, så förklarade jag att jag börjat frysa och var tvungen att gå hem, för jag skulle följa med min gode vän, som jag dessutom delade bostad med, till en vän till honom, och var tvungen att fräscha till mig innan. ”Vi möts nog igen”, svarade Dejin. Ja det får jag verkligen hoppas, tänkte jag för mig själv, men fick bara fram,”Ja det gör vi säkert”. Dejin log emot mig och sa hejdå, och sen fortsatte han uppför stentrappan och gick hem. Själv gick jag med drömmande steg hemåt och möttes av min gode vän, som jag delar bostad med. Han heter förresten Merooh. Han undrade vad som stog på, eftersom jag verkade så frånvarande. Jag berättade om mötet, men glömde berätta hans namn, och jag behövde inte säga så mycket mer, för Merooh kunde lista ut resten själv. Han skrattade till och dukade fram te och bröd. Vi satt och pratade om allt möjligt, när han kom på att vi skulle träffa en vän till honom och experimentera lite med olika kristaller. Jag skyndade mig att bada och klädde på mig. Håret var fortfarande blött och det var nödvändigt eftersom det annars var omöjligt att kamma ut, pga de fina hårstråna som jag blivit utrustad med. Vi gick ut på stentrappan och Merooh berättade att hans vän bodde uppåt berget. Vi nådde den sista hålan på raden och Merooh ringde i klockan som hängde på väggen. Dörren öppnades och det kändes för en kort stund som att marken försvann under mina fötter. Merooh sa, ”Det här är Potessa, vi delar bostad och hon arbetar med kristaller och jag tyckte hon skulle få följa med. Dejin svarade, ”Jag vet, vi har redan presenterat oss för varandra”, och sen gav han mig ett kärleksfullt leende. Merooh såg lite förvånad ut till en början, men sen förstog han, genom att läsa av mitt ansiktsuttryck. Han skrattade till och sa, ”Ja då förstår jag”, och så gav han mig en liten vänskaplig knuff. Vi satte oss ner vid bordet och så började vi ventilera olika tillvägagångssätt med olika stenar och kristaller som låg framlagda på bordet. Fast om jag ska vara ärlig, så var jag inte direkt närvarande, för mina tankar seglade iväg åt ett helt annat håll.
 Jag stortrivdes i Dejins sällskap och han verkade göra detsamma. För när vår vänskap utvecklats snabbt, så erbjöd han mig att dela bostad med honom, eftersom Meroohs mamma blivit sjuk och blivit tvungen att flytta in hos honom för en tid. Det skulle bli alltför trångt om vi alla 3 delade sovplats i samma rum. Dejin bodde ensam så där fanns det plats för ytterligare en person. Eftersom det var ganska fullt i alla bostäder, så tackade jag , efter många funderingar ja till hans erbjudande. Dejin hade ordnat en bädd till Potessa, som hon kunde sova på. Han hade placerat hennes bädd nedanför fönstret, eftersom det var den bästa platsen och det inte fanns så många andra ställen att välja mellan. Det tog lite tid innan hon kunde finna sig till rätta, med sin nya vän som hon skulle dela bostad med. Men tiden gick och hon kände allt mer att hon vågade vara sitt rätta jag. Dagarna fortlöpte och dom utförde sina arbetssysslor som dom blivit satta att göra.
En kväll när Potessa klev ut genom Meroohs dörr, hon hade hjälpt hans mamma med healing, så hade himlen öppnat sig och regnet vräkte ner. Hon skyndade sig att aktivera generalkristallen och sprang så fort hon kunde och orkade uppför stentrappan, tills hon kom fram till sin bostad. Hon var både blöt och frusen när hon klev in genom dörren och möttes av Dejin som torkade sitt hår med en trasa. Han hade tänt en eld för att få upp värmen och han hämtade en trasa även till Potessa, som stog och hackade tänder. Hon satte sig ner framför elden och försökte få upp värmen. Hon insåg snart att hon var tvungen att byta kläder. Hon gick in i sovrummet och letade efter något bättre lämpat att ta på sig. Men hon hittade inget som hon kunde byta till, så Dejin letade fram en lång särk som hon kunde få låna. Hon satte på sig särken och insåg att den var alldeles för stor och lång. Men den var i alla fall torr, så hon brydde sig inte om hur det såg ut. När Dejin fick se henne i hans särk, gav han ifrån sig ett gapskratt och Potessa insåg hur rolig hon måste sett ut, så hon började också skratta. Sen satte dom sig framför elden och drack te. Potessa fnissade fortfarande och tittade på Dejin och upptäckte att även han log fortfarande. – Det har uppstått ett litet missöde, sa han. – Din bädd var genomdränkt av regn, när jag kom hem, sa Dejin. – Jag har hängt upp sängkläderna på tork, men problemet är att det finns inget torrt att bädda din bädd med, sa han lite diskret. Potessa insåg problemet och undrade vad hon kunde bädda sängen med istället? – Det finns inget annat du kan bädda med, svarade han. – Då får jag väl sova med kläderna på, sa Potessa lite skämtsamt. – Men även själva bädden är blöt, svarade Dejin. – Jaha, sa hon lite förvånat. – Det finns inget annat att göra, än att du får dela bädd med mig, sa han lite bestämt. Potessa tittade lite frågande på honom, men han rörde inte en min. – Ja om du inte har något emot att dela bädd med inpackad säl så, svarade hon och började skratta. Dejin tittade på henne och försökte se allvarlig ut, men det lyckades han inget vidare med, för när han såg att Potessa krypit in hel och hållen i hans särk, så kunde han inte hålla sig för skratt. Dom satt där och drack te och skrattade åt det hela en lång stund, sen blev dom bägge trötta och gick och la sig. Potessa kröp ner under täcket, med den för stora särken slingrandes runt benen, och Dejin förstog att det blev knöligt och skrattade till ännu en gång. Dom låg där och lyssnade på regnet som vräkte ner och såg även en stark blixt utanför fönstret, i nästa stund kunde dom höra en ordentlig smäll, det hade börjat åska också. Dejin vände sig mot Potessa och undrade om hon var rädd för åskan.
 – Nej inte det minsta, det är avkopplande, svarade hon. Hon märkte en viss spänning i luften och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Det behövdes inte heller, för rätt som det var så klev Dejin upp ur sängen och gick ut i köket. Potessa låg kvar och undrade efter en stund vart han tog vägen. Hon klev upp och gick ut i köket för att se efter. Dejin stog med ryggen emot henne och hon gick fram och la handen på hans rygg och frågade vad det var. Dom var ju ändå bästa vänner, så det tyckte hon att hon kunde göra. Dom hade ju delat bostad i drygt ett år nu och kände varandra ganska väl. Han vände sig om och såg på Potessa, som såg frågande ut. – Jag har ett problem som jag inte vet riktigt hur jag ska lösa, svarade han. Potessa undrade vad han hade för problem och om hon kunde hjälpa honom med det. – Jag har träffat en kvinna som jag har fått väldigt starka känslor för, svarade han efter en liten stund. Potessa kände plötsligt hur hon uppfylldes av sorg och oro, men försökte dölja det så gott hon kunde. – Den kvinna som jag syftar på, har vänt upp och ner fullständigt på mina känslor och jag kan inte sluta tänka på henne, fortsatte han. – Hon är den underbaraste kvinna jag någonsin träffat, men jag vet inte om hon har samma känslor för mig, förklarade han. Potessa undrade om han inte nämnt något för denna kvinna och berättat om sina känslor? – Nej jag har inte vågat, eftersom jag vet inte hur jag skulle kunna ta ett annat svar, än att hon känner detsamma för mig, sa han. Potessa förstog hans dilemma, men kände fortfarande av sin egen sorg över det hon just fått höra. Dejin märkte av att hon tystnade och såg även att hon hade fått en tår i ena ögat, som hon kämpade med att inte släppa ut. Dejin frågade varför hon var ledsen. – Den som får din kärlek, Dejin, kommer att skatta sig lycklig, svarade hon och försökte ge honom ett leende, men då rann tåren ner för hennes kind och Dejin torkade bort den.
 Efter en liten stund tog han modet till sig och sa, - Den kvinna jag syftar på, finns i min omedelbara närhet. Potessa tittade lite förvånat på Dejin och han fortsatte, - Det är dig jag syftar på. Hon kände hur det pirrade till i magen, men visste inte hur hon skulle svara honom.  - Jag måste erkänna en sak själv, sa hon. - Jag har väldigt starka känslor för en man här på ön, började hon lite försiktigt. – Jag har haft det i snart 2 år, sa hon. – Jag har inte heller vågat säga något till honom, av precis samma anledning som du, Dejin, sa hon lite generat. Hon kunde se att hans ögon visade en orolig uppsyn. Hon log ett brett leende och sa, - Jag syftar på dig Dejin, och märkte att hans ögon gnistrade till, samtidigt som han såg en aning förvånad ut. – Varför ser du så förvånad ut, undrade Potessa? – Hade du inte räknat med att jag skulle kunna få starka känslor för dig, efter drygt ett år av delad bostad och dagliga möten, frågade hon lite skämtsamt. Dejin visste inte vad han skulle svara, utan gav henne en lång kram. I nästa stund vågade han fråga henne om hon ville dela hans framtid, som hans hustru? Svaret hon gav honom, blev naturligtvis ja. Han tog med henne in i sovrummet och hon satte sig på bädden, medans Dejin letade fram en sidenpåse, som han hade i en låda. – Den var min mammas och jag vill att du ska bära den nu, om du inte har något emot det, sa han medan han trädde på en guldring på hennes finger. Potessa blev överlycklig över ringen hon fått och som dessutom  bevisade att hon och Dejin nu var förlovade. – Nu när vi är förlovade, började Dejin, så får vi även sova i samma säng, utan att någon kan klaga, sa han och log. Så dom bägge la sig ner i samma bädd och somnade.
Morgonen kom och dom klev upp och började göra iordning frukost. Det knackade på dörren och in kom Merooh med ett leende. – Godmorgon, sa han och satte sig ner vid bordet. Potessa dukade fram te till honom och sen ägnade dom en lång stund tillsammans runt bordet. Merooh var den första att få veta av deras förlovning och han blev inte direkt förvånad, snarare väldigt glad över det. Han kramade Potessa en lång stund och sen gav han även Dejin en kram och önskade dom lycka till. – Det här ska vi fira, utbrast Merooh. Dejin föreslog att Merooh skulle komma hem till Dejin och Potessa på kvällen och äta middag. Dejin förklarade att han skulle laga till middagen, och gav dom ett leende.
Potessa hade fått veta att några kristaller nere vid hamnen hade börjat krångla, så hon var tvungen att bege sig dit med några nya. Dejin hade sin lediga dag, så han stannade hemma och tog det lugnt. Nere vid hamnen kunde Potessa se att några kristaller hade börjat blinka på havsbottnen, så hon bad delfinen om hjälp att hämta upp dom och så fick den de nya kristallerna att byta med. När alla kristallerna var på plats igen, så tittade hon in en stund hos Meroohs mamma. Dom satte sig ner och drack lite te och Potessa passade på att ge henne lite healing, när hon ändå var där. Timmarna flöt iväg alldeles för snabbt och Potessa ansåg att det var bäst att skynda sig hem. Hon börjde närma sig deras bostad, när hon plötsligt fick en orolig känsla i magen. Hon kunde höra en kvinnoröst som pratade och Dejin svarade. Hon gick de sista trappstegen och stannande i dörrhålet. Chockad över det hon fick se, så tappade hon kristallerna med ett brak på tröskeln. Kvinnan hade slingrat sig fast på Dejin bakifrån och med en tillgjord röst frågat honom om dom skulle gifta sig snart. Dejin hade svarat att det skulle dom göra så fort som möjligt. Han hörde braket efter kristallerna som slog i golvet, och vände sig om och upptäckte till sin förvåning att det inte alls var Potessa som slingrat sig fast på honom. Det var öns otämjda kvinna som var både ovårdad och smutsig, men förutom det var hon rätt vacker. Potessa hade hört rykten om att denna kvinna varit förtjust i Dejin i många år. Potessa blev så chockad över det hon hörde och såg, så hon sprang det fortaste hon kunde, upp på berget ovanför deras bostad. Det sista hon kunde höra, var Dejin som ropade, - Potessa!! Hon hann inte se att Dejin helt enkelt lyfte ut den envisa kvinnan från deras hem och ringde i klockan som hängde utanför dörren. Den kunde man använda på ett speciellt sätt, om man behövde hjälp från någon nere i palatset.
Väl uppe på berget så hittade hon ett litet krypin i en bergsskåra, där hon kunde få vara ifred och samla ihop sina känslor efter det som hänt. Efter en stund började det kännas svalt så hon letade upp lite pinnar och gjorde upp en eld. Hon kände värmen från den, samtidigt som hon beundrade det vackra flimret av elden. Det fick henne att börja gråta. Hon kände sig totalt upp och ner. Hela händelsen hade gjort henne väldigt osäker på om Dejin hade varit riktigt ärlig emot henne. Det enda hon var riktigt säker på var hennes egna känslor. När hon satt där i sitt misärabla tillstånd, hörde hon en pinne knäckas utanför bergsskåran där hon satt. – Potessa!, hörde hon någon ropa. Hon hörde fotstegen komma närmare, för att slutligen visa upp sin person. Det var Merooh som kom in till henne, där hon satt helt upprörd och grät.
– Vad står på, undrade Merooh? – Jag gick förbi hos er och Dejin var väldigt ledsen, fortsatte han. Potessa berättade vad som hänt innan hon hamnat här. – Ja Dejin berättade lite av vad som hänt, sa Merooh. – Men hann du se vad som hände efter att han sett dig och upptäckt att det var den påträngande kvinnan som försökte lura honom, undrade han? – Nej, svarade hon. – Nej jag förstår nästan det, svarade han med ett leende. – Dejin lyfte visst ut kvinnan i ena armen bara, rakt ut på stentrappen och sen ringde han på de från palatset som styr över sådana beteenden, svarade han med ett skratt. – Jag har kännt Dejin i många år och jag har då aldrig sett honom så arg, fortsatte han. – Men hur kan du veta att han var arg, undrade Potessa? – Jag skulle ju komma hem till er och fira er förlovning, och jag hade kommit till er granne, när jag såg honom nästan kasta ut henne därifrån, svarade Merooh. Jag stannade bredvid Dejin och kvinnan, hela tiden tills några vakter från palatset kom och plockade med kvinnan, förklarade han. Dejin sitter just nu hemma och är orolig för dig och undrandes över om du ändrat dig angående förlovningen, berättade han. Han tyckte det var bäst att jag gick ut och letade efter dig ensam, ifall du skulle komma tillbaka och finna att bostaden var tom. Då hade du kanske mått ännu sämre och kanske till och med fått för dig att han följt med kvinnan hem. Potessa förstog varför Merooh hade kommit, men hon förstog inte hur han visste vart hon hade gått? – Jag var nere hos delfinerna innan jag gick upp till er, svarade han. En av delfinerna berättade att du var väldigt upprörd och ledsen, så jag förstog att du måste ha gått upp på berget, för nere i hamnen var du ju inte, fortsatte han. Jag såg, när jag började närma mig bergstoppen, att det kom rök härifrån, så då förstog jag att du fanns här, sa han med ett leende. Dom fortsatte prata en stund till, innan dom kom överens om att återvända hem till Dejin, som varit ensam en lång stund nu. Men först förklarade Potessa att hon ville göra en snabbvisit nere hos delfinerna. Det skulle ta ungefär en halvtimme, innan hon kunde vara hemma igen. Så dom kom överens om att Merooh skulle gå hem till Dejin och förklara att allt stog rätt till med Potessa, men att hon skulle besöka delfinerna innan hon kom hem.
Väl nere i hamnen så kom en delfin simmandes emot henne. Den cirkulerade framför henne och stannade till sist och gav henne en kärleksfull blick. – Tänk om jag bara visste hur jag skulle göra med det här problemet, tänkte hon högt. Hon tittade in i delfinens ögon och det var precis som om dom sa henne att Dejin var oskyldig till det som inträffat. Potessa ryckte till och undrade vart det kom ifrån. Hon tittade ännu en gång in i delfinens ögon, och dom fortsatte med att få Potessa att känna att Dejin blivit riktigt lurad av den falska kvinnan. Allting handlade egentligen bara om ett missförstånd. Kvinnan hade förvrängt sin röst så till den grad, att Dejin varit helt säker på att det var Potessa som stått bakom honom. "Om han säger att han är oskyldig, så kan du lita fullt på att han är det. Gå hem till honom nu och tala ut om det inträffade", fick hon som en väldigt stark och övertygande känsla. Hon tackade delfinen för hjälpen den gett henne och så började hon vandringen uppför stentrappan, tills hon nådde deras bostad. När hon hade kommit uppför hela trappan, stannade hon till en liten stund utanför och hämtade kraft, innan hon klev in genom dörren. Hon hann inte mer än putta upp dörren en aning, förrän hon kände att någon drog upp den. Det var Dejin som stog där och såg en smula orolig ut. Dom kramade om varandra en lång stund och för att inte behöva känna sig i vägen, så hörde dom en röst som skämtsamt sa, - Ska vi äta innan maten får egna ben? Dom vände sig om och såg Merooh sittandes med besticken i högsta hugg och med ett brett leende, och så började dom skratta allihopa. Dom åt middagen som Dejin lagat iordning och drack vin, tills dom alla tre satt och skrattade åt praktiskt taget ingenting. Framåt småtimmarna funderade Merooh på om han skulle ta sig hem, men dom andra tyckte inte att det var någon bra ide, med tanke på allt vin dom druckit. Istället kom dom överens om att han skulle bäddas ner på golvet och han fick låna en särk att sova i. Men det fanns bara en särk som var Potessas, men det spelade inte Merooh någon roll. Han tog på sig den och visade upp sig och somnade med ett gott skratt på filtarna dom lagt ut till honom på golvet. Efter en liten stund somnade även Potessa och Dejin.
Potessa vaknade morgonen efter av ett slammer utan dess like tätt följt av ett mumlande. Hon klev upp och gick ut i köket, där hon möttes av fyra snopna ögon. Det var Dejin och Merooh som försökte hitta någon frukost i röran. Teet var redan framdukat på bordet, men dom kunde inte hitta något bröd, så Merooh sa att han skulle springa hem till sig och hämta och sen komma tillbaka med det. Han försvann på en gång och Dejin och Potessa fick en stund för sig själva. Dom pratade igenom det som hänt dagen innan. Potessa kände att hon fortfarande var sårad, men blev påmind om mötet hos delfinen. Hon gav Dejin ett leende och sa, - Om du säger att du är helt oskyldig, så är du det också. Dejin undrade hur hon kunde ta det hela så lugnt, eftersom han själv kände sig irriterad över det inträffade? – Jag blev övertygad om det när jag var hos delfinerna igår kväll, förklarade hon. Mer hann hon inte säga, förrän det hördes ett flåsande utanför deras dörr. Det var Merooh som kommit tillbaka med bröd, så dom satte sig och åt frukost tillsammans, som dom gjort så många gånger tidigare.

( Fortsättning följer:-)

2

Dejin städade undan middagsbestyren och diskade upp tallrikarna och muggarna som dom använt. Potessa samlade ihop kristallerna som skulle ner till delfinerna och Dejin gjorde sig iordning för att bege sig ner till sitt arbete. Han hade blivit tillfrågad om han kunde ställa upp och hjälpa till några extra timmar den dagen, även fast han var ledig, eftersom det hade blivit komplikationer med de arbetande. Det hade han tackat ja till. Dom tog sällskap ner till hamnen, där deras vägar skiljdes åt. Dom skulle vara ifrån varandra i ca 3 timmar, det var åtminstone den tid det skulle ta för Dejin på sitt arbete. Potessa gick den lilla biten ner till delfinerna och möttes av en lekfull delfin, som skvätte vatten på henne och gav ifrån sig ett glatt skri. Hon satte sig ner på huk och klappade delfinen lite över huvudet. Sen plockade hon fram kristallerna som skulle bytas ut och delfinen dök ner under vattnet för att hämta dom som skulle bytas ut. När alla kristaller var på plats, så satt hon kvar en liten stund bredvid vattnet och tittade på hur delfinerna lekte med varandra. Hon fick en känsla av att hon skulle vilja gå upp på berget som var bredvid havet där hon satt. Hon klättrade sakta upp på den steniga sidan och kom upp på en platå  som var klädd med mjukt gräs. Hon tog av sig sina sandaler och gick barfota en bit i det ljumma gräset. Hon kunde känna att det var uppvärmt av solen. Hon satte sig ner och lutade sig mot en sten och tittade ut över det lekande havet, som gnistrade som en jättelik diamant. Solen värmde hennes ansikte och hon blundade och njöt. Hon kände att hon drogs med i den smekande vinden som gjorde små kast mot hennes kropp, för att i nästa stund känna att något kallt och blött föll mot hennes ansikte. Hon satte sig upp med ett ryck och märkte till sin förvåning att solen nästan gått ner i horisonten och att det började regna. Hon förstog att hon hade somnat till en lång stund. Hon skyndade sig att klättra ner för den steniga sluttningen på berget, för att med snabba steg ta sig hem till Merooh. Hon hade lovat hans mamma att titta förbi och ge henne lite healing. Hon blev arg på sig själv för att hon missat mötet med hans mamma, men skyndade sig hem till Merooh och bultade på dörren. Merooh öppnade och bjöd henne att stiga in. – Mamma har gått och lagt sig, började han. Hon ville att jag skulle hälsa dig att det inte var någon fara med att du upptagits av något annat, fortsatte han. Hon ville att jag skulle förklara för dig, att du kunde titta in någon annan dag, när du har lite bättre med tid, förklarade han. – Jag var uppe på platån och somnade där, svarade Potessa lite skamset. Men Merooh skrattade till och sa att det var inte hela världen, eftersom hans mamma verkade må bättre än vanligt idag. Dom småpratade en liten stund och Merooh frågade om hon visste om vad som hänt på andra sidan ön? – Nej, vad har hänt där, undrade hon förvånat? – Du ska nog skynda dig hem, förklarade Merooh med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Potessa kände att det knöt sig i magen och blev orolig för om det hänt Dejin något. – Det handlar inte om Dejin, svarade Merooh tröstande, eftersom han såg hennes förskräckta ansikte. – Men det kan vara hög tid för dig att skynda dig hem, förklarade han allvarligt. Hon öppnade dörren, sa hejdå och började småspringa uppför stentrappan. Regnet hade börjat ösa ner och hon blev genomblöt och började frysa, av det kalla regnet och den ihärdiga vinden. När hon nådde deras bostad, slängde hon upp dörren och möttes av Dejin ståendes framför brasan han tänt för att få lite värme inne. Han tittade på Potessa och hon kunde se att hans ansikte såg plågat ut och att han hade gråtit. Hon stängde dörren och Dejin slängde sig runt hennes hals. Hon kunde känna att hans hjärta slog snabbt och undrade vad som hänt? Men han fick inte fram några ord, istället hörde hon hur han snyftade till och förstog att han var ledsen. Dom stog en stund och höll om varandra och sen satte dom sig ner framför brasan och drack te, för att få upp värmen. Dejin föreslog att Potessa skulle byta till torra kläder innan han skulle berätta vad som hänt. Hon klev iväg in i sovrummet och tog fram särken som fick henne att småle, mitt i eländet. Det var ju den som Merooh lånat en gång när han sovit över och som dom hade haft roligt åt. Hon gick tillbaka till Dejin, som fortfarande satt och såg frånvarande ut. – Vad är det som har hänt, började hon lite försiktigt? – Jag gick förbi hos Merooh för att ge healing till hans mamma, när han frågade mig om jag visste vad som hänt på andra sidan ön, fortsatte hon. Hon började känna sig orolig när Dejin inte visade någon reaktion. Till slut drog han ett djupt andetag och började berätta. – Det ryktas om att det kommit besökare från en annan del av universum, började han. Dom ska ha slagit sig ner på andra sidan ön redan i förrgår, fortsatte han. – Kommit från en annan del av universum, undrade Potessa förvånat. Vad menar du med det, undrade hon frågande? – Det var många på mitt arbete, som bevittnade när dom slog sig ner, fortsatte han. Dom kom uppifrån himlen i något som liknade glänsande tunnor och slog sig ner på andra sidan ön. Jag fick veta att det var människoliknande varelser som klev ur dessa tunnor, men dom var betydligt större och kraftfullare än vi som lever här på ön, fortsatte han. Potessa kunde se en tår som rullade nerför hans kind och hon torkade försiktigt bort den. Han tog hennes händer och tittade sorgset i hennes ögon och sa,
- Dessa varelser har tagit över en stor del av den andra sidan av ön. Dom har slagit sig till ro där, fortsatte han. Några berättade för mig att dessa människoliknande varelser skrämt befolkningen på den sidan, så till den grad att några t om lämnade detta liv i det ögonblicket av ren chock, förklarade han och snörvlade till. – Vad vill dom oss, undrade Potessa oroligt? – Dom hade visst gått runt i bostäderna och sökt efter unga kvinnor, som dom tagit till sig, fortsatte han. Vad jag fick veta, så skulle dom praktiskt taget bara ha klivit in i bostäderna och sökt efter det dom ville ha, fortsatte han. När dom sökt igenom varje bostad på den sidan, så kommer dom hit, till vår sida, förklarade han. Det dom söker är unga ogifta kvinnor, som dessutom är orörda, fortsatte han och tårarna började rulla nerför hans kind, och jag blev så orolig att dom tagit dig, när du inte var här när jag kom hem, fortsatte han. Potessa kände ett svagt illamående av det han precis berättat för henne. Unga ogifta kvinnor, som dessutom är orörda, tänkte hon och slogs av tanken av att hon faktiskt själv var rejält i riskzonen. Hon kände oron fylla henne och Dejin såg på henne och förstog vad hon tänkte. – Jag förstår att du blir orolig Potessa, sa han, och jag är själv väldigt orolig för vad som kommer att ske, fortsatte han. Dom höll om varandra och Potessa kände att hon började gråta. Hon kände sig väldigt förvirrad i sina känslor och dom bägge visste att dom kanske bara hade några få timmar kvar tillsammans, innan dessa inkräktare skulle knacka på deras dörr också. Kanske redan imorgon. Hon ville inte ens tänka tanken att vara ifrån Dejin och istället vara till lags för någon annan. När dom stog och försökte trösta varandra, så ryckte Dejin till och han tittade på Potessa med ett litet leende istället. Potessa förstog inte hur han kunde stå och småle, nu när dom kanske skulle bli skilda åt för alltid.

- Tänk på det här Potessa, började han, Dom söker unga, ogifta och orörda kvinnor, som dom vill ta till sig och ha umgänge med, sa han med ett leende. Potessa förstog inte vart han ville komma. – Du är ju en ung, ogift och orörd kvinna, inte sant, fortsatte han? Hon kunde inte annat än förmå sig till att nicka medhållande med huvudet. – Det finns ju fortfarande en chans till att vi kan fortsätta leva tillsammans resten av våra liv, sa han och lät lite gladare och mer hoppfull i rösten. Potessa torkade tårarna och undrade vad Dejin tänkte på. – Vi har fortfarande tid tillsammans att staka ut vår gemensamma framtid, fortsatte han. Vi kan gifta oss snarast och sen kan vi ha intimt umgänge med varandra, förklarade han. Hon tänkte på det han precis föreslagit och det lät som utmärkt lösning. Hon skulle ju inte längre vara en ogift och orörd kvinna då och då skulle faran vara över, eftersom dessa varelser endast var intresserade av jungfrur. Potessa kände att oron började lägga sig en aning, när det helt plötsligt bultade på dörren. Dejin sa till Potessa att gå in i det andra rummet. Han gick med darrande steg fram till dörren och det bultade på dörren en gång till och en röst som viskade, - Öppna dörren, det är Merooh. Dejin slet upp dörren och släppte in sin vän som kommit för att berätta om ett ide´ som han hade fått. Alla tre satte sig framför brasan och Merooh började berätta vad han kommit på för ide´. – Om ni gifter er redan ikväll och sen gör ni det som endast är tillåtet för gifta att göra, började han och såg en aning generad ut, så kan ni sova lugnt inatt, fortsatte han. Dessa varelser använder sig av en taktik som kan liknas vid en scanning av energikroppen, fortsatte han. När dom sen kommer hit och scannar av Potessa, så kommer dom upptäcka att hon inte är av något intresse för dom, fortsatte han,, ursäkta mitt klumpiga uttryck, fortsatte han och tog Potessas hand. För säkerhets skull, så tittade jag in hos prästen på väg hit och förklarade situationen, sa han. Prästen förstog eran angelägenhet och sa att det var bara att titta förbi hos honom, när ni så önskar, fortsatte Merooh, Det gick bra när som helst innan gryningen, fortsatte han och log ett stolt leende. Potessa och Dejin tittade snopet på varandra och bägge kände att det var det enda rätta att göra. Så de tre vännerna bestämde sig för att bege sig av till prästen på en gång. När dom kom ut på trappan så märkte dom att det slutat regna och det var ljumma vindar som spred sig över dom. Merooh bultade på dörren hos prästen. Prästen öppnade och välkomnade dom tre vännerna in. Efter ca 10 minuters småpratande med prästen, så satte han igång med ceremonin. Det hela var över på 5 minuter och prästen gav dom bägge sin välsignelse. Merooh och prästens fru fick bevittna deras äktenskap. Potessa och Dejin tackade prästen för att han kunde ställa upp med så kort varsel och sen gick dom två hem till sig igen. Men den här gången som ett äkta par! Merooh sa att han skulle titta förbi hos dom imorgon och gick avslappnat hem till sig. Väl hemma så täckte Dejin för dörren med förhänget och Potessa gjorde detsamma med fönstret. Dom visste att dom inte kunde låta någon tid gå till spillo, så dom gick till sängs och gjorde det som endast gifta fick göra.
Efter en bra stund, så kände dom bägge att dom var hungriga, så dom bestämde sig för att kliva upp och äta. Dom satte sig vid bordet, nära varandra och åt och drack, när det ännu en gång bultade på dörren. Potessa reste sig och gick fram till dörren och öppnade. Hon blev som förstelnad över det som mötte hennes blick. Dejin kom också fram till dörren och ställde sig bredvid sin fru, som hon varit i ca 2 timmar nu. Han ryggade till och la armen runt Potessas midja. Det dom skådade utanför dörren, var något dom aldrig sett tidigare. Det var en varelse som var närmare 3 meter lång, väldigt muskulös och hade ett skrämmande utseende. Hans ögon skimrade till och ett disigt sken drog sig över Potessas huvud och sakta ner över magen och sluligen resten av kroppen ända ner till tårna. Varelsen grymtade till med ett otäckt gurglande ljud, fnös och kastade bakåt med huvudet, gjorde en honnörliknade gest med handen, sen tog den tag i dörren och stängde den efter sig. Både Potessa och Dejin stog en stund och bara tittade på varandra, tills det gick upp för dom att hon precis blivit utsatt för den scanning som Merooh pratat om. Varelsen hade upptäckt att Potessa inte var någon jungfru längre, vilket hade fått den att visa sitt ointresse och ursäktat sitt framfusiga beteende och gått därifrån. Hon kunde inte hjälpa att hon kände en illa rysning krypa i nacken på henne. Tänk om inte Merooh hade kommit till deras hjälp? Vad hade hänt henne då? Vart hade varelsen tagit henne då? Vad hade Dejin gjort nu om det hade skett? Hon blev knäsvag och kände att benen vek sig under henne, men Dejin fångade upp henne precis när hon kände att marken försvann under henne. Han bar henne fram till bordet och satte ner henne på stolen igen. Hon satt och skakade och kunde inte hålla muggen stilla med sitt te, så det skvimpade ut på bordet. Hon började skratta lite och tyckte det var klumpigt gjort. Men Dejin bara satt och höll i hennes hand och såg faktiskt lung och lycklig ut. Faran var ju över och dom hade blivit ett äkta par, och,, hon insåg att det fanns inget för dom att oroa sig för längre, dom hade klarat sig med en hårsmån från de otäcka varelserna. Hon drog en djup suck och sen började dom bägge att skratta och dom insåg vilken tur dom hade haft, och hur lyckligt lottade dom var som hade en sådan vän som Merooh. Han hade ju ordnat med det praktiska för att det skulle kunna gå så fort som möjligt. Det var ju tack vare honom som prästen kunde hjälpa dom, annars vet man ju hur det kunde ha gått. Ingen av dom ville ens tänka på vad som hade kunnat hända om inte Merooh kommit till deras hjälp. Potessa tog på nytt upp sin mugg och märkte att hon slutat skaka. Dom satt där fram till småtimmarna och kunde inte riktigt släppa oron. Plötsligt hördes ett vinande ljud utanför deras dörr. Dom skyndade dit och öppnade dörren och fick till sin förvåning se, de glänsande flygande tunnorna ovanför deras trappa. Dom lyste med ett starkt ljus upp över berget och sen försvann dom rakt upp i himlen, med en fruktansvärd fart, tills dom inte längre var synliga. Dom var borta, och det enda som hördes var några ur befolkningen som grät av sorg och rädsla. Dom stog kvar och tittade upp på himlen en bra stund, för att försäkra sig om att dom inte kom tillbaka. Men när dom började skymta solens första strålar, som försökte väcka ön med sin värme, så gick dom in och stängde dörren och gick och la sig för att sova en stund. Dom fick några timmars sömn innan det bultade på deras dörr. Dejin klev upp och öppnade sakta dörren och möttes av ett oroligt ansikte. Det var Merooh som kommit för att se att allt gått bra. Han hade sett varelserna gå uppför trappan under natten och kände av oron för Potessa. När dom stog där och pratade, så kom en sömnig Potessa ut i köket, för att se vad som stog på. Merooh blev överlycklig över att se henne välbehållen, så han klev in och satte sig vid frukostbordet, som om ingenting hade hänt. Dom satt och pratade om det som hade hänt under natten och Potessa förstog vilken tur dom faktiskt hade haft. – Hur mår din mamma idag, undrade Potessa? – Hon sov när jag gick, men jag tror att hon börjar må lite bättre, svarade Merooh. – Jag tänkte hälsa på henne lite senare idag istället, eftersom jag missade vår överenskommelse igår, fortsatte hon. – Ja du kan väl titta förbi mot eftermiddagen, föreslog Merooh. Dom kom överens om att Potessa och Dejin skulle komma förbi hos Merooh och hans mamma, efter att Potessa aktiverat generalkristallen i eftermiddag. Merooh gick iväg till sitt arbete och Dejin och Potessa tog en promenad ner till hamnen. Dom såg hur varelserna hade gått fram i sitt sökande under natten och några dörrar var helt söndertrasade. Dom såg sorgsna människor som försökte återfinna vardagen som den var innan varelserna kom. Dom fortsatte ner till hamnen och tittade till delfinerna så att dom mådde bra. Sen satte dom sig ner i sanden och bara njöt av solen och varandras sällskap. Det var ju bara dom som visste om att dom nu var ett äkta par och dom mös av tanken, men pratade om att dom skulle göra det offentligt på något vis. Dom avbröts i sina planer, när Merooh plötsligt dök upp. Han såg väldigt stressad ut och kom fram till Potessa och Dejin. Dom reste sig och frågade varför han var  så stressad. – När jag kom hem, så låg min mamma fortfarande i sin säng. Hon hade inte klivit upp som hon brukar, började han. Jag gick fram till henne och försökte väcka henne, men hon reagerade inte, fortsatte han. Jag kände på hennes kind och upptäckte att hon var kall och då beslöt jag mig för att leta upp er, berättade han. Skulle du vilja komma med och titta på min mamma Potessa, undrade han lite oroligt? – Ja självklart, svarade Potessa, kom så går vi på en gång. Väl hemma hos Merooh, så skyndade dom sig in till mamman och Potessa konstaterade att mamman knappt andades längre. Potessa healade mamman en lång stund och placerade kristaller på hennes kropp. När så en dryg halvtimme gått, så slog mamman upp sina ögon, tog Potessas hand och log. Merooh kom fram till henne och hon tog även hans hand i sin. Hon tittade djupt i Meroohs ögon och sen nickade hon belåtet och slöt sina ögon igen. Efter en dryg minut så kunde dom tre se att mammans andetag saktade in, för att till slut ge upp helt. En vindpust for igenom deras hår och en liten virvel satte igång med att svaja draperiet som hängde som avskiljare mellan sovrummet och köket. Dom förstog att det var hennes själ som tog farväl för den tid dom haft tillsammans. Sen kunde dom se att virveln flög ut genom fönstret och upp mot himlen, där den slutligen glimmade till för att sen vara helt borta. Dejin berättade att han skulle hämta prästen som vigt dom kvällen innan, för att få en sista smörjelse. Potessa stog och tröstade Merooh, som var alldeles full av sorg efter sin mammas bortgång. Hans pappa hade lämnat livet för många år sen, så nu var han helt ensam. Efter en stund kom Dejin tillbaka med prästen . Prästen skvätte några droppar olja på mammans kropp och bad en bön. Sen kom även prästens fru med två starka män som skulle ta hand om mammans kropp och begrava henne. När Merooh hade sagt farväl ordentligt till sin mamma, så bar de två männen ut mamman, som dom hade lindat in i ett vitt tyg och bar iväg med henne, till öns samlingsplats för avlidna personer. Potessa, Merooh och Dejin förljde med och stannade kvar under hela jordfästningen. Dom plockade blommor, som Potessa gjorde en krans av och la den på jordhögen där mamman låg. Merooh var så ledsen att Potessa inte ville lämna honom ensam. Så hon frågade Dejin om inte Merooh kunde få bo hos dom, tills värsta sorgen lagt sig. Dejin hade inget emot det alls och så frågade han om Merooh ville anta deras erbjudande. Efter en lång stunds övertalande, så gick han så med på att bo hemma hos dom i några dagar. Dom följde med hem till Merooh, så han skulle kunna få ta med sig det nödvändigaste, så han klarade sig i några dagar. Sen gick dom vidare upp till sig och bäddade med madrassen som Dejin plockat med sig till Merooh och bäddade ute i köket. Sen lagade dom iordning lite mat. För det var ju nödvändigt att få i sig näring efter det händelserika dygnet.

( Fortsättning följer:-)

3

Morgonen kom och Dejin och Potessa klev upp ur sängen och började med frukosten. Det blev bröd, te och en massa olika frukter. Dom hade precis satt sig vid bordet, då det ringde i klockan utanför dörren. Dejin reste sig och gick emot dörren och öppnade. Där stog en ung man som arbetade som budbärare. Han kom med ett meddelande från huvudbyggnaden. Huvudbyggnaden kan liknas vid det ni kallar för slott eller palats. Han hade ett meddelande med sig och sökte Potessa. ” Jag söker en kvinna vid namn Potessa”, sa han. ” Ett ögonblick” svarade Dejin och ropade på Potessa, som kom fram till dörren. ” Jag är Potessa”, sa hon. ” Jag har ett meddelande från huvudbyggnaden, som jag blivit hitskickad för att överlämna till dig”, svarade budet. Både Potessa och Dejin såg förvånat på varandra. ” Vänta lite så ska jag se om meddelandet ska besvaras innan du går”, sa Potessa. Men det var inget sådant meddelande.
Så Potessa tackade budet för att han kommit och lämnat över det, och sen gick han. Potessa och Dejin satte sig åter vid bordet, och Dejin undrade vad det stog i meddelandet. Potessa tog en klunk av teet och harklade sig lite innan hon började läsa högt ur meddelandet. I meddelandet stog det, ” I ämbete av öns ledning och bestämmelser, vill jag på detta vis inbjuda dig, Potessa, till ett möte med kung Moorak, utefter hans vilja. Jag ser fram emot ett möte, under morgon dag, när solen står i sin högsta belägna position. Mötet kommer att hållas i huvudbyggnaden, nere i palatset. Mvh Moorak”.
Både Potessa och Dejin undrade vad som stog på. Att få en inbjudan av kungen själv, kunde bara betyda att något stort var på gång. Antingen var det bra eller så var det mindre bra. Men det återstog ju bara att vänta tills dagen efter, så skulle dom få svar på sin fråga. Dagen gick sakta med säkert emot sitt slut, och Potessa började känna av oro i kroppen. Hon höll på att plocka ihop kristallerna som skulle lämnas nere vid hamnen, hos delfinerna, när Dejin kom med förslaget att dom skulle stanna till hemma hos Merooh, på vägen hem. En bra ide, tyckte Potessa, som ansåg att hon behövde få något annat att tänka på.
 Dom gick ner till hamnen och utbytte kristallerna, med delfinen som stog till tjänst den kvällen. Sen gick dom en vända på stranden, för att titta på den stjärnbeprydda himlen. Sen vände dom och satte iväg mot generalkristallen som skulle aktiveras. När arbetet var utfört så gick dom hem till Merooh. Han var hemma och välkomnade sina vänner att komma in. De goda vännerna pratade och skrattade och drack vin, och Potessa glömde helt bort både morgondagen och tiden. Efter en lång stund, så hörde dom Meroohs mamma ropa från sin bädd, och var törstig. Merooh sa att han var tvungen att ta hand om sin mamma och sen själv gå och lägga sig. Potessa och Dejin blev också påminda om att dom var tvugna att gå hem och försöka få lite sömn själva. Men Merooh och Dejin kom överens om att dom skulle träffas imorgon, då Potessa var på sitt möte med kungen. Så dom tackade för gästfriheten och önskade en god natt. Sen gick dom hem till sig. Det tog inte lång stund förrän tystnaden slog in och de bägge somnade. Mycket pga vinet de druckit hemma hos Merooh, men även av utmattning efter en väldigt varm dag.
Den nya morgonen reste sig sakta över ön, solen började redan kännas varm och det blev snart för ljust i rummet, för att sova vidare. Dejin vaknade först och gick ut och lagade i ordning te. Sen dukade han frukost på en bricka och gick in till den fortfarande sovande Potessa. Han väckte henne och hon satte sig med ett ryck upp i sängen. ”Det är ingen panik”, lugnade Dejin henne. ”Det är tid kvar innan du ska träffa kungen, och du hinner äta frukost i lugn och ro innan det är dags”, sa han. Hon drog en djup suck och kände att oron var borta. Dom satt i sängen och åt frukost och pratade om allt möjligt, men ingen nämnde mötet under hela tiden. Det var precis som att dom bägge visste vad den andre tänkte, så dom undvek att prata om mötet alls.
När frukosten var avklarad, så klev Potessa upp ur sängen och Dejin gick ut i köket med brickan. Potessa plockade fram lämpliga kläder, för ett möte med kungen. Hon tog fram en ljusblå, knälång kjol och en likadan top med bar rygg, som knöts bak i ryggen. Den hade små, små paljettliknande sömmar och var sydd i svalt tyg. Hon fyllde tunnan med vatten och tog ett långt bad. Hon hällde också i några droppar av den lotusolja, som hon fått av Meroohs mamma, som betalning för en healingstund som Potessa utfört. Det doftade underbart och hon kände sig mer och mer redo för mötet. Hon klädde sig och gick ut till sovrummet och började kamma sitt blöta hår. Dejin hade under tiden dragit undan förhänget till fönstret, som nu kastade ljumma vindar på henne, när hon försökte reda ut sitt ostyriga hår. Hon vände sig mot förnstret och såg en liten fågel, som hade kommit på besök. Hon samlade ihop håret som fastnat på kammen och rullade ihop det till en liten boll, som fågeln med förtjusning tog i sin näbb och flög iväg med. Den var säkert i full färd med att bygga sig ett bo, tänkte Potessa för sig själv och fortsatte att kamma sitt hår. När hon var klar med håret, så hade hon samlat ihop ännu en liten boll med hår, men den blev lite mindre än den förra. Hon placerade hårbollen vid öppningen av fönstret, ifall fågeln skulle komma tillbaka och söka efter mer material till sitt bo, och sen gick hon ut till Dejin, som stog och solade sig ute på stentrappen. Det var en arbetsfri dag för Dejin, så han passade på att fånga solens strålar en liten stund. Öns befolkning hade börjat vakna och efter en stund, så var det full fart på alla. Många gick till sina arbetssysslor och andra vilade en dag i solen. Jag själv hade ingen direkt arbetsfri dag, men å andra sidan så arbetade jag inte när solen var som varmast, så det gjorde mig inget. Jag njöt av solens varma strålar och ryckte till ur min dagdröm, när Dejin påpekade att solen alldeles strax stog högst på himlen. Jag gick in i bostaden och kammade igenom håret ännu en gång och samlade ihop det i en tofs som jag knöt med ett silkesband. Det var ett bevis på att jag visade respekt för kungen. Hon la märke till att hårbollen var borta och log för sig själv. En flitig liten krabat, tänkte hon för sig själv. Hon gick ut i köket och hämtade en brödbit, som hon smulade sönder på samma ställe som hårbollen legat på. ”Så nu får du lite mat som du kan ge till din familj”, sa hon högt och log. Dejin kom in i rummet och undrade vem hon pratade med? ”Å, jag pratade bara till fågeln som hämtade hårbollen och talade om för den att det fanns nu lite mat för den att hämta”, svarade hon. Dejin log och sa att det var dags att börja ge sig iväg. Potessa kände att det pirrade till i magen, men sa inget eftersom hon inte ville göra Dejin orolig. Dom gick nerför den långa, varma stentrappen, som inte tycktes ta slut någon gång. Men efter en liten stund så möttes hon av ett varmt leende och kände att oron försvann. Det var Merooh som ställt sig i vägen för henne. Han och Dejin började prata lite och sen fick hon en kram och Dejin sa till henne att hon skulle komma dit efter mötet, vilket hon lovade.
Det var med långsamma, oroliga steg som Potessa klev in på palatsets inre gård. Där fanns en fontän som sprutade vatten och ljudet var lugnande. Hon möttes av en vakt och hon visade upp det meddelande som hon fått dagen innan. Vakten svarade att han visste att hon skulle komma, och visade henne in i ett annat rum. Det var kungens rum, där han tog emot besök. Kung Moorak, klev fram till Potessa, som böjde sitt huvud för att hälsa. ”Var hälsad”, sa han. Han tog hennes hand och så började dom promenera runt i palatset. Moorak tog med henne ut till sin trädgård, där dom slog sig ner. ”Det var mycket vänligt av dig att komma hit idag”, sa han. ”Jag förstår att det kan tyckas lite märkligt att jag kallat dig till möte”, sa han. Potessa kände hur oron började ta övertaget, men lugnade sig när Moorak fortsatte, ” Du ska inte känna någon oro över detta möte”, försäkrade han henne och klappade hennes hand. ” Eftersom jag nått en mycket hög ålder, så måste jag börja planeringen med att utse min efterträdare”, sa han med ett litet leende. Potessa började undra vad hon egentligen gjorde där? ”Mm, svarade Moorak, jag vet av dina funderingar över att du nu sitter här hos mig”, sa han. Potessa kunde inte annat än att hålla med. ” Min vän, sa han,, som du vet så har min maka lämnat mig och denna plats för många år sedan. Vi blev inte välsignade med några arvingar, som skulle tagit över min position, här på ön, efter mig. Min dag närmar sig, men ännu är en tid innan jag lämnar över detta viktiga arbete till min efterföljare. Jag vill berätta för dig, Potessa,,att jag har fyra stycken tänkta efterträdare att välja mellan”. Potessa förstog nu ännu mindre anledningen till att hon satt och lyssnade på kungen. ”Att utse en lämplig efterföljare, kräver mycket av mig. Jag kan inte tillåta att vem som helst får ta över efter mig. Så som du säkert förstår Potessa,, så har jag ett mycket krävande arbete framför mig just nu. Att bli den nya regenten här på ön, kräver en mycket viljestark person, som kämpar för rättvisa, ärlighet och ordning. Dessutom måste den personen ha en mycket bred kunskap, vad gäller kristallernas inverkan på våra liv och även på vår miljö. De fyra som jag har som förslag, har allt det där,,men saknar den stora erfarenheten av kristallerna”, sa han. Potessa visste inte vad hon skulle svara Moorak, så hon fick bara fram,” jag förstår ditt dilemma”. Moorak skrattade till och tittade djupt in i hennes ögon, och hon såg att hans blick ändrade sig från skratt till allvar, och hon kände sig generad. ”Öns befolkning behöver ledas av någon som har stora kunskaper om kristaller, Potessa”, sa han allvarligt. ”Det är endast ett fåtal som vet hur dom ens fungerar”, sa han. ”Jag har därför beslutat mig för att ge dig ett erbjudande, Potessa, som jag vill att du tar med dig och begrundar ordentligt”, sa han. Potessa blev nyfiken och undrade naturligtvis vad det kunde vara för erbjudande. Hon undrade om hon skulle få fler generalkristaller att ta hand om och ansvara för. Men hennes tankar avbröts när hon hörde Mooraks stämma säga, ” Jag vill erbjuda dig Potessa, att bli min efterträdare, när min tid är kommen att lämna denna plats. Jag vill erbjuda dig att regera över befolkningen här på ön, dessutom,,vem vet väl mer om kristallerna, än du Potessa?”, undrade han och gav henne ett kärleksfullt leende. Hon flämtade till och undrade hur hon skulle kunna vara den bäst lämpade, att regera och bestämma av alla på ön? ”Var inte orolig, min vän” sa han,,,”jag ska inte lämna denna plats idag”, och så skrattade dom bägge åt tanken. Han fick tillbaka sitt allvarliga ansiktsuttryck och sa, ” Under många år har jag följt ditt arbete med kristallerna och sett dina framgångar att även använda dom till att hjälpa sjuka människor och även djur. Även ditt ansvar med generalkristallerna,,det finns inga som helst klagomål från någon, över ditt arbete. Men det finns det över många andra. Du hjälper alltid till, där du kan och du gör det alltid av kärlek till dina medmänniskor. Många andra ser endast till sitt eget bästa. Det är inte många som liknar dig, Potessa” sa han. Vem skulle kunna vara bättre lämpad till att styra över ön och dess befolkning, mer än du Potessa?”, undrade han. Hon kände hur det började svida under ögonlocken, men försökte dölja det för Moorak. Men samtidigt visste hon ju med sig, att det var lönlöst att ens försöka dölja något för honom, han hade ju en enastående förmåga att kunna känna av andras energier. Så hon lät en tår rinna nerför kinden. Moorak tog hennes hand, och tröstade henne med orden,” En sann regent, vet när det är tid att känna känslor och även när tid är att visa dom”. ” Jag ska inte uppehålla dig längre nu, min vän”, sa han. ” Men jag skulle vilja att du tar med dig mitt erbjudande, nu när du går härifrån och tänker noga igenom allt vad detta kan komma att innebära för dig. Jag skulle också vilja att du svarar mig, redan imorgon,,,ja jag vet att det inte ges dig någon direkt betänketid,,men jag känner att min tid närmar sig och jag vill vara säker på att min efterträdare blir den bästa för de människor jag lämnar. Ska vi bestämma att du kommer hit imorgon igen med ditt svar, vid samma tidpunkt som idag”?, undrade Moorak. ”Ja jag ska ta med mig ditt erbjudande och jag kommer hit samma tid imorgon med mitt svar till dig Moorak”, svarade Potessa. ” Tack min vän” sa Moorak. Han visade henne ut till den inre gården och stannade och sa, ” Lita på mitt omdöme Potessa,, det finns en anledning till att jag valt att fråga dig, innan jag frågar de andra fyra”, sa han. Har han inte ens pratat med dom andra?, tänkte hon förvånat. ” Du hade inte kommit på tal, om du inte haft de kvaliteter som du besitter och dessutom dina breda kunskaper om kristaller, energier och liknande”, sa han med ett leende. ” Jag ser fram emot ditt svar imorgon,,väl mött då”, sa han och gav henne en kram och sen gick Potessa vidare ut genom de dörrar som skärmade av palatset från den övriga ön. Hon stannade en stund utanför palatset och möttes av undrande blickar från några som passerade förbi porten där hon stog. Hon försökte samla ihop sina tankar och började gå mot stentrappen, men kunde inte släppa tanken om att hon kanske skulle regera över just dom människorna som nyss passerat henne. Hon kände erbjudandet som en utmaning, men även som något nästan rent omöjligt, eftersom hon dessutom var kvinna. Hur skulle de andra i befolkningen reagera om hon skulle tacka ja till erbjudandet? Att få ett kvinnligt styre? Hon vände och vred på sina frågor, och väcktes helt plötsligt upp ur sina tankar när hon möttes av ett par fundersamma ögon, som tittade på henne. Det var Dejin som tittade på henne, hon hade nämligen nått Meroohs bostad utan att riktigt veta hur hon kommit dit. Både Dejin och Merooh stog och stirrade på henne och dom undrade vad som hänt under mötet, eftersom hon varit borta så lång stund. Potessa skrattade till när hon såg deras blickar, men sa inget mer om mötet. Hon kände att hon ville fundera klart innan hon avslöjade den stora nyheten. Merooh undrade om inte Dejin och Potessa ville äta middag med dom och dom tackade ja till erbjudandet. Det skulle ta nästan två timmar att laga iordning middagen, så Potessa kände att hon ville dra sig lite undan och efter att dom druckit färdigt teet, så sa hon att hon skulle gå ner till hamnen en stund. Hon brukade gå dit ibland, när hon delade bostad med Merooh, när hon ville vara ensam eller behövde fundera på något i lugn och ro. Så med ett fundersamt uttryck i ansiktet, så gick hon därifrån och lämnade både Dejin och Merooh som inte förstog någonting alls. ”Jag kommer tillbaka när middagen är klar, eller så får någon av er hämta mig, om jag inte kommit innan dess”, sa hon och gick sin väg. Väl nere i hamnen så möttes hon av fundersamma ögon från delfinen som var i tjänst just då. Hon försökte ignorera delfinen eftersom hon var tvungen att ta sitt livs svåraste beslut själv. Men när hon suttit en stund vid vattnet, så kom delfinen simmandes förbi henne och smällde med stjärtfenan mot vattenytan, så vattnet stänkte ner henne rejält. Hon ryckte till av det kalla vattnet, men i nästa stund började hon skratta och det märkte delfinen, som kom simmandes emot henne och stannade precis bredvid vattenkanten. Den började göra små konster i vattnet som fick Potessa på bättre humör. Samtidigt kände hon hur delfinen försökte få henne att släppa all sin oro över erbjudandet. Hon blev påmind om Mooraks ord ännu en gång, genom delfinens beteende, ”En sann regent, vet när det är tid att känna känslor och även när tid är att visa dom”. Hon förstog att delfinen gjorde vad den kunde, genom att plaska i vattnet för att försöka få henne på bättre humör. Just nu fanns inte tid till att vara nedstämd, inom loppet av några timmar, skulle hon lämna sitt livs svåraste beslut till kungen, så det blev bråttom att tänka igenom det hela. Hon samtalade lite till med delfinen och fick övertygande svar från den. Hon skulle precis resa sig upp och gå hem till den tillagade middagen, när delfinen kom fram till henne och lämnade en pärla i hennes hand, som skulle påminna henne om att vilket beslut hon än tog, så skulle det bli det bästa. Belöningar får man ju inte om man inte gör något bra. Det visste hon. Hon gav delfinen en tacksam kram, och delfinen for sen iväg med ett plaskande som hon inte sett tidigare. Hon märkte att den var gladare än någonsin och så började hon färden uppför stentrappen tills hon åter var utanför Meroohs bostad. Dörren var fortfarande öppen, så hon klev in och började hjälpa till med dukningen. Det hann gå några timmar innan Potessa sa att det nog var dags för dom att gå hem. Dejin instämde, och utan att ha sagt ett ord om mötet, så lämnade dom Merooh och hans mamma, med löftet om att dom skulle träffas även nästa dag. På vägen hem stannade dom till vid kristallen som skulle tändas även denna kväll och hon aktiverade den som alla andra kvällar. När dom kommit hem, så satte dom sig vid bordet och pratade om mötet. Det var först då som Potessa avslöjade vilket erbjudande hon fått av kungen. ”Han erbjöd mig att bli hans efterföljare, när han lämnar detta liv och denna plats”, sa hon. Dejin satt där med en väldigt förvånad min och han visste inte vad han skulle säga. Det var knappt att hon själv visste vad hon skulle säga, eftersom hon kände sig en smula förvirrad över tanken. Hon blev påmind om pärlan som delfinen gett henne nere vid hamnen och visade den för Dejin.-”Du har fått den största av bekräftelser av en delfin genom denna pärla och ändå känner du av osäkerhet?, undrade han. Hon förstog vart han ville komma med sitt påstående och började skratta. Dom skrattade bägge två och han undrade vad som skulle behövas utöver detta, för att hon skulle bli medveten om sin kapacitet? ” Att du dessutom är kvinna, gör ju inte saken sämre, men jag förstår ditt tankesätt. Men som du vet så, vad kungen bestämmer och beslutar, det må ske”, sa han. Hon började känna det mer som en stor utmaning och inte längre som en skrämmande tanke. ” Moorak ville att jag skulle komma med mitt svar, redan imorgon”, berättade hon. ”Så vad beslutar du dig för då, Potessa?”, undrade Dejin. Hon fick inte fram något svar, men Dejin påminde henne om, att vad hon än beslutade sig för, så skulle han finnas där och stötta henne. Det räckte för att hon skulle känna sig trygg i sitt beslut. Sen gick dom och la sig och Potessa somnade på en gång, mycket pga all oro hon kännt under dagen, för det hade varit en omställning för henne som hon inte var van vid.
Klockan, ja som ni är vana vid, var nog runt 4 på morgonen, när Potessa vaknar upp med ett ryck. Hon sätter sig upp i sängen, genomsvettig och känner att hon har hjärtklappning. Det tar en liten stund innan hon samlat ihop sina tankar och inser att hon väckts ur sin sömn av en mardröm. Hon kliver upp ur sängen och går ut i matrummet och lagar lite te. Hon sätter sig ner och dricker sitt te och börjar åter minnas drömmen. ”Hon står på altanen i palatset och blickar ut över havet. Solen håller precis på att gå ner vid horisonten och hon njuter av den ljumma vinden som gör sig påmind. Havet ligger stilla och hon kan se att det liknar en stor diamant, när solens strålar når vattenytan. Öns befolkning börjar finna sig till ro, efter ännu en varm dag. Det börjar sakta bli lugnt och stilla på ön. Det enda som hörs är de små vågorna som sköljer in över stranden och så ett svagt mullrande ljud. Hon står och beundrar utsikten och lägger märke till att de fåglar som har sina bon på berget, börjar bete sig lite annorlunda än vad dom brukar göra. Det ser ut som att dom känner sig skrämda av något? Potessa undrar vad det kan vara som får dom att bli så stressade. Samtidigt så hör hon det mullrande ljudet bli ännu starkare och hon går till den andra sidan av altanen för att se efter. Hon ser inget som skulle kunna skrämma dom små fåglarna, så hon går till den andra sidan igen för att se efter. Vart hon än tittar runt på ön, så kan hon inte se något som skulle kunna uppröra fåglarna. Snart kan hon dessutom uppfatta att öns befolkning börjar prata ganska högt och en del t om ropar med en orolig stämma. Potessa börjar känna oro för något som pågår men som hon inte kan se. Det börjar blåsa och hon känner att vinden börjar ta i ordentligt samtidigt som mullrandet börjar bli nästan öronbedövat högt. Hon tittar upp på himlen och ser något mörkt som det lyser runt. Hon kan se att det kommer närmare och blir större. Det gnistrar om det och det ser ut som det brinner. Hon hör en röst som säger, ”Himmelens portar har öppnat sig och släpper ner en del av universum till denna plats, den är förklädd av universums energier och har en svans utav eld. En katastrof är oundviklig och ingen återvändo finns. Beskåda och du skall få se, att de kommer kallas upp till den gyllene glansen.” Hon ser att fler mullrande, brinnande föremål släpps igenom himlens port och ser att dom slår i marken med förödande resultat. Det börjar brinna på många platser runt hela ön och Potessa undrar vart det största, brinnande föremålet tog vägen, för om detta var vad de mindre kunde åstadkomma, genom att sätta eld på en hel ö, så undrade hon oroligt vad inte den stora kunde ställa till med. Hon kunde höra hur öns befolkning skrek i panik och hon hörde många som grät. Hela ön hade på bara några minuter förvandlats från en harmonisk, glädjefylld plats, till ett brinnande, hjärtskärande inferno. Befolkningen sprang skrikandes åt alla håll och några höll på att samla ihop sina ägodelar och förnödenheter, medan andra bara stog och tittade på det som höll på att förvandla deras paradisö till ett Hades. Potessa tittade ut över havet och fick till sin förvåning se att havet blivit upprört av något. Hon kunde se att något hände borta vid horisonten. Det såg ut som horisonten drog sig samman och samlade upp sig till en gigantiskt hög vägg, samtidigt som den sträckte sig åt bägge sidor, så långt ögat kunde se. Hon kunde höra ännu ett mullrande ljud, som blev tydligare mycket fortare än det tidigare mullrandet. Hon kunde se att det fortfarande föll brinnande föremål från himlen och det hördes plötsligt en kraftig explosion. Inom loppet av några minuter, stog hela ön i brand och det enda befolkningen kunde göra för att försöka rädda sig, var att förpassa sig ner i havet. Hon sprang ut för att försöka hitta Dejin som fortfarande arbetade, men hon kunde inte hitta honom. Hon sprang i panik ner till de andra som befann sig i vattnet och ropade, men fick inget svar. Samtidigt hördes mullrandet, som nu mer liknade ett öronbedövande dån, närmare än tidigare. Potessa sprang upp på en del av berget som ännu inte stog i lågor. Hon såg att den gigantiska väggen kom i rasande fart, rakt mot ön och den befann sig nu bara några tusen meter ifrån land. Hon uppfattade väggen som högre än vad berget var som befolkningen bodde i. Berget var ju omkring 500 m högt, från älven räknat upp till toppen som var täckt av skog. Hon kunde även se hur delfinerna var skrämda och hon sprang ner för att lugna dom, men utan resultat. Hon skrek till delfinerna att ta sats ifrån land och simma det fortaste dom kunde och hoppa över den stenmur som befolkningen hade byggt ute i vattnet, för att dom skulle kunna rädda sig själva. Hon förstog att det var deras sista chans, men delfinerna stannade kvar med de människor som befann sig i vattnet. Det dånande ljudet av den gigantiska väggen var så stark, och blåsten hade förvandlats till, vad ni kallar för orkan. Allt blev på några minuter kolsvart och frysande kallt och blött. Hon såg väggen vara så nära land nu och såg hur den reste på sig och sträckte ut sig som en enorm hand över ön och fångade ön i sitt grepp.
I nästa stund var allt tyst och hon kunde se hur himlen förvandlades till ett gyllene sken och såg hur öns befolkning började sväva upp emot skenet, även hon svävade uppåt och när hon tittade ner över den plats som en gång varit hennes hem, så såg hon inget annat än vatten. Skenet på himlen liknade det ni kallar för fyrverkeri, när vi tog oss igenom skenet.” Potessa ryckte till och upptäckte till sin glädje att hon fortfarande satt i sitt matrum och hade sitt te i handen. Hon kunde förnimma att solen var på väg upp på himlen, men hon kände att hon fortfarande var trött, så hon gick in och la sig bredvid Dejin, som fortfarande sov och vaknade inte förrän hon hörde hans röst som sa, - ”Godmorgon, det är dags att kliva upp” Hon slog upp sina ögon och möttes av Dejins leende. Hon reste på sig för att göra Dejin sällskap vid frukosten. Hon satte sig och hällde upp lite te och tog en brödbit. Hon märkte att hennes aptit var borta och hade istället bytts ut till ett illamående som hon inte haft tidigare. Det var när hon reste sig för att hämta lite frukt, som hon märkte att hon samtidigt hade fått yrsel. Hon vinglade till och tog emot sig i golvet när benen vek sig under henne. Dejin for upp och satte sig bredvid henne på golvet. Han såg orolig ut och undrade om hon höll på att bli sjuk. Han hjälpte henne tillbaks till sittplatsen och hon berättade att hon blivit väckt av en mardröm och antagligen bara var lite trött. Men han nöjde sig inte med att hon slog bort allvaret, utan bad henne att uppsöka öns medicinkvinna, så fort mötet var avklarat med Moorak. Potessa tyckte inte att hon skulle behöva besvära medicinkvinnan bara för att hon var lite trött, men lovade Dejin att gå dit direkt efter mötet, så inte han skulle behöva oroa sig i onödan. Hon åt lite frukt och hon kände att yrseln började avta. Snart mådde hon lika bra som hon brukar göra och åt dessutom en stadig frukost.
 När morgonbestyren var avklarade, med allt vad det innebar, så gick dom ner till Merooh, lite tidigare än dagen innan. Hans mamma hade piggnat till ordentligt och satt nu för första gången på länge, ute i solen och drack te. Hon gav Potessa en välkomnande kram och bjöd dom att sätta sig tillsammans med henne och Merooh. Himlen var täckt av små moln, som skymde solen emellanåt, så det fläktade lagom uppfriskande och Meroohs mamma ville därför sitta ute och dricka te. Solen stog rätt snart till mitt på himlen och Potessa började förbereda sig för att börja gå till palatset. Dejin påminde henne om pärlan och dess betydelse, innan Potessa tackade för teet och började gå ner för den del som återstog av stentrappan och gick till palatset. Hon fick ett lika vänligt emottagande denna gång som dagen innan. Moorak kom fram till henne och tog hennes hand och så gick dom ut på terassen, där dom satte sig. –”Ännu en gång är jag tacksam för att du kommit med så kort varsel”, sa Moorak. Han tittade på Potessa som kände att illamåendet kommit tillbaka och han frågade om hon höll på att bli sjuk. –”Nej jag har bara sovit dåligt inatt, svarade hon. Moorak undrade om han skulle skicka efter palatsets medicinman, som kunde undersöka henne. Men det tyckte inte Potessa var nödvändigt, eftersom hon redan tänkt gå till medicinkvinnan som hon brukade gå till om hon var sjuk. –”Jag förstår om mitt erbjudande kan ha orsakat problem för dig och även din nattsömn. Men detta var endast en engångsföreteelse”, sa Moorak. Potessa svarade kungen med att det inte gjorde så mycket, för hon kunde ju vila sig när mötet var över. –”Har du haft någon möjlighet att tänka över mitt erbjudande, undrade Moorak”? –Ja jag har funderat så gott jag kunnat, svarade Potessa, och det är egentligen inte ditt erbjudande som stört min sömn, förklarade hon”. Moorak såg lite frågande på henne, men ville inte tränga sig på genom att fråga vad det handlade om. Han visste att hon skulle berätta det själv, om det var något som han kunde hjälpa till med. Istället frågade han om hon kunde ge honom ett svar på erbjudandet. –”Ja jag har funderat mycket på det, och känner av en viss oro när det gäller befolkningens reaktion på en ev kvinnlig regent”, förklarade hon. Moorak tittade på henne med glimten i ögat och förklarade att det nog bara vore nyttigt med en kvinna vid makten, och skrattade till. –”Du vet Potessa, började han, kvinnor och män tänker på så olika sätt. Männen här tänker mest på att få allt att fungera, medans ni kvinnor kan lägga till med känslor och inte uppvisa något känslolöst beteende. Det jag menar är att om du skulle välja att bli min efterförljare, så kan jag lova att befolkningen skulle uppskatta ditt sätt att underhålla dom, mer än jag har gjort, svarade han. Eftersom du är kvinna, så skulle det kunna bli som en enda stor familj, där alla bryr sig om varandra som dom inte riktigt gör nu”, svarade han. Potessa förstog att han hade en viss poäng med det han berättade och hon kunde föreställa sig framtiden på ett sådant vis. –”Men jag förstår om du fortfarande känner visst tvivel”, sa han. –”Jo visst känner jag mig väldigt osäker på om jag skulle kunna klara av det, sa hon. Fast å andra sidan så vill jag ju lita på ditt omdöme och du anser ju att jag skulle vara din bästa efterföljare, svarade hon. –Ja det kan du vara säker på, svarade Moorak. –Så vad blir ditt svar på detta då, undrade han? – Jag tackar ja till ditt erbjudande Moorak, svarade Potessa, utan att riktigt vara övertyagad om att hon skulle klara av det. Moorak knäppte ihop sina händer och höjde dom mot himlen och tackade de högre makterna för att hon antagit erbjudandet. – Av tacksamhet böjer jag mig för dig Potessa, min efterföljare, sa Moorak och ställde sig på sina knän. Potessa kände sig lite förlägen av att kungen knäböjde inför henne, en vanlig kvinna i öns befolkning. –Jag vet om hjälpen du fått, sa han. Potessa förstog inte riktigt vad han menade. –Jag fick i min dröm inatt, ett besök av en av de delfiner du arbeter med, svarade han. – Denne delfin berättade om den skatt du fått av den, fortsatte han. – Denna pärla är inte vilken pärla som helst, utan den har legat på havets botten i många år, sa han. –Den ska för alltid påminna dig om att både du och pärlan är lika, fortsatte han. Potessa förstog inte symboliken, så Moorak fick hjälpa henne lite på vägen. – Innan pärlan blir till en värdefull pärla, så är det endast ett gruskorn, började han. – Men för att gruskornet ska kunna bli till en pärla, så måste den slipas mot pärlemon inuti en mussla, eller hur?, frågade han Potessa som höll med om det. – Det är först efter många års slipande, som det verkligen har blivit något riktigt värdefullt av det, men först då, fortsatte han. – Precis på så vis kommer det bli för dig Potessa. Du kommer att inta din nya arbetsuppgift som regent över hela ön, som ett gruskorn till en början, men med hjälp utav mig och många fler, så kommer även du att förvandlas till en ovärderlig pärla, i sinom tid, fortsatte han. – Förstår du symboliken nu, undrade han och gav henne ett varmt leende? Hon förstog vad han menade och nickade lite blygsamt. – Det är mycket gott, svarade han. – Vi kommer inom en snar framtid att påbörja vårt samarbete, där jag kommer lära dig allt jag kan, sa han. – Mer om detta kommer jag att berätta för dig, lite längre fram, sa han. – Jag kommer att skicka ett bud efter dig, när tiden är inne för dig att börja slipas till, sa han och skrattade. – Men nu ska jag inte uppehålla dig längre, utan du ska få gå hem till dig och vila, sa han. Det påminde Potessa om att hon skulle titta förbi hos medicinkvinnan på väg hem till Merooh. – Jag vill tacka dig från djupet av mitt hjärta, att du antagit detta erbjudande, fortsatte han. – Jag kan nu i lugn och ro, börja med min planering över ditt kommande arbete, svarade han nöjt och log. Potessa tackade Moorak för ansvaret han nu lämnat över i hennes händer och så följdes dom bägge åt ut till den svala luften utanför palatset, där deras vägar skiljdes för denna gång. Potessa kände sig en aning lättad över att mötet var avklarat och att hon tagit sitt beslut. Plötsligt hörde hon ett litet fräsande inne bland buskarna. Hon gick dit för att se vad det var. Till sin förvåning såg hon att där låg en vit liten kattunge. Hon tog upp den i famnen och märkte att den var ordentligt undernärd och uttorkad. Hon frågade sig omkring lite med dom människor hon mötte, om någon visste vem ägaren var. Men ingen visste något. Så Potessa beslöt sig för att ta hem katten till sig. Utan att först fråga Dejin. Men hon trodde inte att han skulle ha något emot det, eftersom den inte hade något hem. Hon knackade på hos medicinkvinnan, som öppnade och gav Potessa ett stort leende och välkomnade henne in. Potessa undrade om hon hade lite mjölk hemma, som katten kunde få. – Javisst ska katten få lite mjölk, svarade hon och satte igång att plocka fram en liten skål och fyllde den till hälften med mjölk. – Så, Potessa, vad kan jag göra för dig, undrade hon? Potessa berättade att hon hade fått både illamående och yrsel och dessutom nästan svimmat några timmar tidigare. – Aha, sa kvinnan. Har du ont någonstans, undrade hon? – Nej, svarade Potessa. Hon fick lägga sig på en bädd och medicinkvinnan tog fram en kristall i en kedja, som hon höll över Potessas huvud. Hon fortsatte hela vägen ner till buken, då började kristallen skaka smått. Medicinkvinnan, som förresten heter för Zinta, gjorde om hela proceduren från huvudet och när hon höll kristallen över buken, så skakade den på nytt. Sen kände hon efter utanpå magen och kände att den var som den skulle. Hon bad Potessa sätta sig upp igen. – Hur länge sedan hade du din kroppsrening, undrade Zinta? Potessa tänkte tillbaka i tiden och kom fram till att det var för ca 3 fullmånar sedan. Zinta satte sig bredvid henne och tog hennes hand och sa,
- Potessa, du är inte det minsta sjuk, och log. Du har något som bor i din mage och som kommer växa sig väldigt stort, för att till sist komma ut. Potessa förstog inte riktigt vad Zinta menade. Zinta fortsatte, - Du är gravid min vän, du har ett barn som bor i din mage och som åsamkar dig både illamåendet och även yrseln, och gav Potessa ett varmt leende. Potessa visste inte vad hon skulle säga. Zinta sa till Potessa att hon skulle vila så ofta hon kände att hon behövde och att hon inte skulle vara snål med maten. – Om det är något du undrar över eller om du bara behöver prata, så är du alltid välkommen hit, det ska du veta, sa Zinta och följde med Potessa ut i köket och dom bägge upptäckte att den lilla kattungen somnat på golvet, mätt och belåten. Potessa plockade upp katten så försiktigt hon kunde, för att inte väcka den. Men kissen var så mätt att den inte märkte att den blev upplyft. Potessa tackade Zinta för hennes hjälp och förklarade att hon ville återgälda den hjälp hon precis fått, och att det bara var att säga till så skulle Potessa hjälpa så gott hon kunde. Hon tog den sovande kattungen i sin famn och så gick hon hem till Merooh. Hon knackade försiktigt på dörren, för att inte väcka den lilla sjusovaren. Dörren öppnades av Meroohs mamma. – Å kära nån, sa hon, vilken liten krabat du har tagit med dig på besök. Kom in snälla du, vi har precis börjat duka till middag. Är du hungrig Potessa, undrade Meroohs mamma? – Ja jag har fått tillbaka aptiten, svarade Potessa. Både Dejin och Merooh kom fram och tittade på den lilla sovande kattungen. – Vems är den lilla katten, undrade Dejin? – Den är våran från och med nu, svarade Potessa. Jag hittade den liggandes i buskarna utanför palatset efter mötet. Jag har frågat runt lite bland befolkningen, men ingen vet vem ägaren är, svarade Potessa. Så då har jag beslutat att den ska bo hos oss, sa hon leendes. Dejin såg förtjust på den lilla proppmätta kattungen och log och sa att det inte var några problem att dom fått en liten inneboende. – Bara den får heta Ruby, insisterade Dejin och skrattade, för den hade röda ögon, den var troligen en albino och  den hade kritvit päls. Så dom bestämde att kattungen nu hette Ruby. Dom satte sig till bords och började äta. Sen satt dom alla fyra, hm FEM, och pratade länge och väl. Den lilla kissen hade vaknat och tittade nyfiket ut över bordet om det fanns något kvar till den. Dejin gav den en liten bit av kyckligen som var kvar, och kissen åt den med största välbehag, men den ville ha mer för den klättrade upp på bordet när dom hade börjat duka av. Meroohs mamma såg den lilla kissen leta efter mer kyckling, så hon skrapade av några ben och gav Ruby det som blev kvar efter det. Den åt och glufsade och smackade belåtet. Men den var ännu en liten kattunge, så den fick inte äta för mycket, för då kunde den få ont i sin mage. Kvällen led mot sitt slut och Dejin förklarade att dom var tvugna att gå hem med den lilla kissen och göra iordning en sängplats åt den. Så dom tackade för gästfriheten och sa hejdå och gick hem. Väl hemma så stängde dom för både dörr och fönster med förhängena som dom använde för att hålla kylan ute. Dejin letade fram en låda som han la några tygbitar i på botten och sen tog han Ruby och stoppade ner den i lådan. Ruby fann sig snabbt till rätta i sin låda och somnade nästan omgående. Potessa och Dejin stog en stund och tittade på den lilla övergivna kissen som nu blivit deras, och dom kände att dom gjort det enda rätta, när dom tagit hand om den. Dom gick ut och satte sig vid bordet och Potessa började skala en apelsin. Dejin undrade nyfiket hur mötet hade gått. Potessa funderade en stund på vilken av överraskningarna hon skulle berätta först. – Jo mötet gick bara bra, svarade hon och log. – Vad beslutade du dig för då, undrade Dejin nyfiket? – Jag tackade ja till erbjudandet, svarade Potessa lite diskret, för det var inte det som upptog hennes tankar mest. Dejin märkte att hon satt i egna tankar och undrade om något hänt. Hon tittade på Dejin och log ett leende som smittade av sig på Dejin. – Berätta vad det är som är så hemligt, sa Dejin. – Jag var till Zinta på väg från mötet, började hon och det påminde Dejin i samma ögonblick att hon mått dåligt på morgonen. – Hon sa att jag inte var sjuk alls, fortsatte hon. Jag är fullt frisk och inget vi behöver oro oss över, svarade hon leendes igen. – Men varför höll du på att svimma imorse då, undrade Dejin lite oroat? – Hon sa att jag har något i min mage som växer, och hon kunde se att Dejins ögon blev oroliga. Men hon kunde inte hålla sig för skratt längre, utan satte sina händer på hans kinder och sa, - Jag har något som växer i magen och som kommer bli mycket stort innan det kommer ut, fortsatte hon och hoppades att Dejin skulle kunna räkna ut resten själv. Men han förstog inte ändå vad hon menade. – Vi ska inom några månader få ett barn, utbrast hon och skrattade lite åt Dejins min. Hon kunde se att han blev en aning chockad över svaret, men i nästa stund blev han överlycklig, när han verkligen förstog hur det stog till och kastade sig runt halsen på Potessa och kramade henne länge och väl. Sen fortsatte Potessa att försöka äta upp apelsinen som hon hade påbörjat. Men det var inte så enkelt som hon trott, eftersom Dejin fortfarande kramade henne, så dom beslöt sig för att gå och sova istället. Bägge somnade efter en stunds småpratande och efter att ha fått ytterligare en liten nattgäst i sängen, som lagt sig till rätta på Potessas mage. Morgonen kom och Potessa slog upp sina ögon och kände att det låg en klump på hennes rygg. Den var varm och hon kände hur den andades. Hon blev påmind om den lilla kattungen hon tagit hand om dagen innan och ropade Rubys namn i förhoppning om att den skulle kliva ner från hennes rygg. Istället fick hon höra Ruby gäspa med ett litet pipande och fräsande ljud för att sen resa sig upp, gå ett varv på hennes rygg och slutligen lägga sig till ro igen. Potessa kunde inte hålla sig för skratt och Ruby kände hur ryggen rörde på sig när hon skrattade och satte sig upp. Ruby såg en hårtofs som hade slingrat sig runt svansen på den, så Ruby försökte fånga tofsen och började slåss med den, tills den lilla katten blev för stor i sitt ego och trillade ner bredvid Potessa på sängen. Dom tittade på varandra och Potessa sa,- Godmorgon Ruby, och sen log hon. Ruby tittade på sin nya matte och ställde sig upp på sina smått vingliga ben och gick fram till Potessas ansikte och strök sitt huvud lite försiktigt emot hennes kind. – Dags för lite frukost va, sa hon och tog katten i famnen och gick ut i köket. Hon hällde upp lite mjölk till Ruby och sen tog hon lite te och bröd till sig själv. På bordet upptäckte hon en flaska med en ros i. Det var Dejin som ställt den där och även plockat en stor röd ros och stoppat den i flaskan. Potessa blev varm i kroppen av det hon såg och påmindes även om den kommande familjemedlemmen som var på väg. Hon stördes i sina tankar av att någon ringde i klockan utanför deras dörr. Hon gick och öppnade dörren och möttes av en orolig kvinna med ett litet barn i famnen. – Förlåt att jag stör så tidigt, men min dotter har fått feber och den vill inte ge med sig, svarade kvinnan oroligt och på gränsen till att börja gråta. – Kom in snälla du, svarade Potessa. Sätt henne på bordet så får jag titta lite på henne, fortsatte hon. Potessa kände på den lilla flickan och kunde konstatera att hon hade världigt hög feber. Hon plockade fram en kristall och höll den i ena handen, medans hon höll den andra handen på flickans huvud. Sen slöt hon sina ögon och efter en liten stund började kristallen att lysa med ett underbart blått sken. När Potessa kände sig klar, öppnade hon sina ögon och kunde konstatera att den lilla flickan var sjöblöt av svett och inte alls lika varm som när hon kom. Hon hämtade vatten till den lilla flickan och bad henne att dricka. Flickan tog emot vattnet och slukade det utan problem, istället undrade hon om hon kunde få mer, vilket hon fick. När hon druckit upp, berättade flickan att hon blivit väldigt kissnödig och behövde låna toaletten. Flickans mamma såg snopet på Potessa som hjälpte flickan till toan. Flickan hade varken druckit något alls eller ens behövt gå på toa på fyra dagar, utan hade bara legat i sin säng och haft feber. Potessa kom tillbaka med flickan till hennes mamma och log och sa, - Nu har febern börjat ge med sig och hon har även fått igång sin urintömning. Hon har fått feber pga att hon inte druckit något när det varit så varmt, förklarade Potessa för mamman som nu såg betydligt lugnare ut. – Hon måste se till att hon dricker åtminstone en stor kopp vatten varje timme, fortsatte Potessa, annars finns risk att febern kommer tillbaka och det är inte bra, eftersom det tar på hennes krafter så mycket och hon blir till slut helt uttorkad. Flickan kramade om Potessa och var tacksam för hennes hjälp. Potessa plockade upp den blå kristallen som hon använt och hängde den runt flickans hals, - Den hjälper henne att hålla febern borta, förklarade Potessa. Ja hon hade förutom ansvaret om generalkristallerna, ett annat intresse. Att göra smycken av de mindre kristallerna, att göra dom till halsband som hon gav till dom som behövde lite extra healing under en tid. Mamman och flickan tackade för hjälpen och sen gick dom hem. Potessa satte sig åter vid bordet och började äta frukost och såg att Rucy druckit upp varenda droppe mjölk och han hade lagt sig på bordet och somnat med sin tjocka mage i vädret. Hon satt och studerade den lilla krabaten en lång stund och kände lyckan övet att ha funnit katten i buskarna innan det var för sent. Hon reste sig och plockade undan frukosten och gick in i sovrummet. Hon gick fram till fönstret och drog bort förhänget och upptäckte till sin glädje att den lilla fågeln hade kommit tillbaka. Hon skyndade sig ut i köket och hämtade en brödbit och smulade sönder den lite, sen sträckte hon fram handen till fågeln. Den såg först lite rädd ut, men efter en liten stund hoppade den upp i hennes hand och började picka i sig brödsmulorna. När den blivit mätt flög den sin väg igen, men Potessa visste att den skulle komma tillbaka nästa gång den behövde äta eller hämta material till sitt bo. Hon fortsatte att plocka lite i rummet och såg att Ruby hade vaknat och försökte ta sig upp i deras säng. Hon gick fram till honom och stoppade ner honom i lådan Dejin bäddat iordning. Han gick en liten runda först och sen slog han sig till ro bland tygtrasorna och somnade.