En ängels tålamod

Vi har nog nästan alla, någon gång undrat hur vi t ex kunde välja
en särskilld person som vän, eller partner eller varför inte förälder?
Med handen på hjärtat kan jag själv erkänna att jag ett antal gånger
 haft dessa tankar och frågor, eftersom jag har det som jag har det idag.
Ingen kontakt med mina föräldrar eller syskon av flera olika orsaker,
en del har jag valt bort själv och en del har andra valt och för mig
att bara sakta segla med på ett bananskal, utan någon möjlighet
att kunna få dom att ändra sig.
Men varför skulle jag det egentligen?
JAG har ju valt DOM till mina släktingar av olika skäl.
Men mitt i denna misär, som man kan tycka att det är eller åtminstone har varit,
 så känner jag en tacksamhet även till dom, eftersom det dom utsatt mig för i mitt liv,
ända från barndomen till vuxet liv, så har det format mig till den jag är idag.
Vilket inte är helt fy skam*skratt*, med vissa undantag då.
 Men vi är ju alla människor och ska lära oss att samsas på denna planet och då blir det av naturliga skäl meningsskiljaktigheter.
Alla tycker helt enkelt inte lika. Tur det i och för sig.
Men för att återgå till min egen barndom som var rätt mycket kantad av slag av fysisk art,
så känner jag att det har format mig till att älska mina egna barn oavsett vad dom än gör.
Jag har gett mina 2 underbara söner ett löfte och det är,
att det spelar ingen roll VAD dom gör, så kommer jag aldrig kunna sluta älska dom.
 Dom vet det också och visst försöker dom väl ibland att utnyttja situationer till sina fördelar, men aldrig så mycket att det inte går att lösa till det bättre och vi hamnar på samma nivå igen.*skratt*

Runt 7 års ålder, blev jag helt plötsligt religiös!?
 Ja det var pga att min mamma anslöt sig till en sekt, där jag åter åkte med på ett hörn.
 I 10 års tid fick jag följa med på dessa sk bönemöten och jag kommer ihåg att det var skittråkigt*skratt*.
 Det är bara att dra sig till minnes dessa julottor ni varit på,
 med efterföljande träsmak i baken.
Men dessa 10 år av mitt liv, är inget jag i dagsläget ångrar,
eftersom dessa möten hjälpte mig att behålla min tro både på gud och änglar,
och det har jag haft en väldigt stor nytta av i dagsläget.
Sen har livet rullat på med än det ena än det andra och motgångar
har det varit för fulla muggar kan jag lova.
Men här sitter jag ju då fortfarande och skriver
och envis som en ännu rödare gris än jag var från början*skratt*,, ja humor
 måste man få ha om man ska orka sig igenom sin egen livsplan*skratt*.
Men jag har under de senaste åren funderat en hel del på varför
samma situationer ideligen dyker upp och jag aldrig lär mig nåt?

 Det var efter att jag avslutat dagens kanaliseringsarbete med Sananda,
som poletten trillade ner hos mig, när det gäller varför vi väljer varandra i våra liv,
 såsom föräldrar, barn, vänner mm, samtidigt om sambandet mellan
Andens frukter och den kravlösa kärleken mitt i alltihop.
Jag började skratta för mig själv, när jag ställt mig för att diska efteråt
och det kändes för en gångs skull inte konstigt alls.
 Med tanke på att jag är en mamma till en son som har Tourettes Syndrom,
så förstog jag mer och mer varför han valt just MIG till mamma.
Med detta i tanken och vart jag själv ska ta vägen efter detta liv,( änglaskolan)
 så blev det glasklart.
Min son är min bästa lärare här på jorden,
och jag får tårar i ögonen när jag skriver det här, för med hans funktionshinder,
så är det en daglig träning för min del av just det som andens frukter är,
dvs Kärlek, Glädje, Frid, Tålmodighet, Omtänksamhet, Godhet, Tro, Mildhet och Självbehärskning!
Ni kanske undrar hur jag nu sitter och resonerar?
Men det är rätt enkelt,
Kärlek behöver min son extra mycket pga dålig självkänsla mm pga TS,
Glädje behöver jag fylla på i hans liv, då det inte alltid blir som han tänkt sig,
det gäller inom flera områden, Frid talar nog sitt tydliga språk,
för om jag inte har en inre frid, så orkar jag heller inte med att hjälpa och stötta.
Tålmodighet är nog det jag upplever som svårast,
när man själv är trött eller ledsen eller vad det nu kan vara,
så prövas mitt tålamod enormt, för att inte låta det gå ut över honom
(även hans bror naturligtvis), jag har lärt mig att ta det där extra andetaget
innan jag öppnar munnen och svarar. Omtänksamhet behövs massor,
men det gäller ju varje människa, att visa att man bryr sig om
och vårdar på bästa sätt. Godhet, ja vad kan jag säga om det tro?
Ja det är ju de gånger som han uppfattar att hela världen är emot honom,
men jag alltid finns vid hans sida och stöttar och peppar att det kommer bli bättre.
Tro, när min egen tillit vacklar när det blir för jobbigt, men hittar alltid tillbaks,
 tack vare all hjälp jag får, både från dom därovan men även av mina medmänniskor.
Mildhet, skulle jag vilja välja ordet ödmjukhet inför den människa han är,
 med sin problematik, att lära mig att känna MED honom och försöka förstå.
Att inte ta allt så himla allvarligt heller.
 Självbehärskning,*skratt*, jaa, den var inget kul att skriva,
men den är väldigt viktig, eftersom vi som sagt formar våra barn,
 då försöker vi åtminstone att uppföra oss någorlunda korrekt.
Naturligtvis följer vi lagar och liknande, men hur vi sen väljer att leva,
är upp till var och en.
Om man sen bakar ihop alla dessa andens frukter,
så har du en liten del av vad den kravlösa kärleken är!
Tänk att jag äntligen skulle förstå varför vi valt varandra*skratt*
 Det känns som ett nytt och något annorlunda samarbete,
 tillsammans med min son kan börja. Nu när jag äntligen förstått det här,
då känns det heller inte längre hopplöst , som jag upplevt det ibland.
 Och  vad jag hoppas kunna lära honom är,
att bli lika envis som jag och att ALDRIG ge upp,
hur motigt det än kan bli framöver,
och  jag önskar att han en dag kan ta in att ingenting är omöjligt!
Samtidigt är jag tacksam gentemot honom,
eftersom det är han som hjälper mig att utveckla en ängels tålamod!