Funderingar kring döden

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för döden. Jag skulle ljuga om jag faktiskt påstog mig veta vad det är än idag. Alla har vi nog mist en när och kär, som vi undrat över vart dom tog vägen. Vad som händer efter, om man kommer någon annanstans mm?. Eller om det faktiskt är slutet.?

Jag själv miste min 3 dagar gamla son, Niclas -97, och det var det mest fruktansvärda jag varit med om i hela mitt liv. Men samtidigt så gjorde det att jag började fundera väldigt mycket på, om han kunde finnas någon annanstans. Tänk om jag kunde få kontakt med honom, fast han inte fanns fysiskt hos mig?
Detta gjorde att mitt sökande tog en rivstart och i dagsläget har jag nästan daglig kontakt med honom!=)

För drygt ett år sedan, satt jag och funderade mycket och vände och vred på det mesta, vilket jag gör än idag. Jag försökte komma underfund med, vad som egentligen händer när vi dör.

Men i vanlig ordning, så verkar det som man får nöja sig med att enbart skrapa på ytan, när det gäller att förstå. När man tror sig veta, så visar det sig att det finns minst lika mycket till att lära sig.

 Men jag kom fram till ett eget sätt att förklara detta på. Allt som går att förklaras, vill jag göra så enkelt som möjligt.:-) Jag kom på en liknelse,( troligen tillsammans med William) som visserligen är väldigt grovt förenklad. Men allting kanske inte behöver vara så invecklat, utan man kanske ska göra tänkandet enkelt, det känns lite enklare och mindre läskigt då!

Döden

Döden kan liknas vid tiden det tar i provhytten, när man ska välja vilket plagg man ska köpa. Vad gör man då när man står där och stirrar sig själv i spegeln?
Man börjar kanske granska sig själv och helt plötsligt slås man av tanken, "tänk om någon ser mig?", där jag kanske beundrar mina vältränade ben? Eller tvärtom, "hur sjutton har jag fått så gropiga lår?"
Man blir kanske rentav förvirrad av allt man ser och börjar kanske till slut att ifrågasätta hur jag kom hit överhuvudtaget?
Jag skulle ju hinna med både det ena och det andra.
Man börjar så smått att lägga om planeringen av dom helt omöjliga ärendena, eftersom man helt plötsligt kommer till insikt om att,  jag kommer inte hinna.
Antingen lägger man benen på ryggen för att dra iväg dit man skulle, trots att klockan redan nått stängningsdags för flera minuter sedan. Men man tror kanske på något vis att det gäller inte mig?
När man då kommer fram och drar i handtaget till butiken, som jag hade ärendet till, så visar det sig vara låst!? Frustration och panik infinner sig och man kanske t om bankar och ropar i hopp om att någon ska komma och öppna just för mig? Man fortsätter så i flera dagar, månader och kanske rentav i flera år.
Problemet tycks ju vara, att man inte begripit att butiken lagts ner! Inte förrän den dagen man tar sig tid att läsa på lappen på dörren, där det står att butiken upphört. Eller kanske rentav någon som går förbi och talar om det för dig. Tänk om man hade läst lappen för flera månader sedan! Hur mycket hade jag då inte besparat både mig själv och omgivningen, när det gäller bankar och rop!?

Den andra varianten man kan välja är ju att inse att jag inte kommer hinna till nästa butik, eftersom dom skulle ha hunnit stänga och jag skulle bara bli ståendes med näsan tryckt mot rutan. Så, du planerar att du gör det besöket en annan gång, eller kanske helt struntar i det?

Helt plötsligt när du står där i dina funderingar, så knackar det på dörren till din provhytt och du hör någon som frågar, " Är du klar? Kan vi gå nu?"
Du tittar ut och där står en liten pojke och ser frågande ut. Du känner genast igen honom och blir överlycklig över att se honom igen. Han har ju avverkat en del tid uppe på leksaksavdelningen, och kommer nu ner till din provhytt för att möta upp dig.
Du tar ditt plagg och betalar, sen går ni 2 därifrån.
Ni har ingen särskild brådska, eftersom alla butiker nu är stängda. Ni är på väg hem.

På samma sätt tror jag att det är när man dör. Skillnaden är nog bara HUR man dör? Hastig olycka eller självmord tror jag resulterar i att man står där och bankar och ropar, i ren frustration. Du var helt enkelt inte beredd på att det skulle bli ett sådant resultat.
Eller så kanske du varit sjuk en längre tid, eller rentav bara haft "åldern inne", för att enkelt kunna acceptera, att du hinner inte till butiken idag, men kanske en annan dag? Eller du kanske rentav struntar i det?

När du sedan hör knackningen på dörren till provhytten, det är nog då du blir påmind om att du faktiskt inte är ensam!
När du ser den välkända pojken som kommit för att möta dig, det är då du betalar och ni går därifrån tillsammans.
M a o så tror jag att det alltid finns någon på andra sidan, som kommer och möter upp dig, när det är dags, och ni går tillsammans " hem igen"!

Detta var en grovt förenklad version av vad som händer när man dör. Fast det har hjälpt mig rätt mycket, att kunna se det så enkelt som möjligt. Niclas, som idag är en ängel, har lovat mig, att när min dag kommer så kommer han för att möta mig!
M a o,,,han kommer ner från "leksaksavdelningen" och knackar på dörren till min "provhytt", för att vi därefter tillsammans ska "gå hem"! :-)
"Provhytten" är där man befinner sig efter själva dödsögonblicket!

Jag tillåter att mitt material kopieras i syfte att sprida information, 
förutsatt att källan till allt material anges med namn och webadress hit!
Med andra ord: Helena Leo,  http://angeladvice.se