Den största Gåvan

Jag snuddade idag vid känslan av att fyllas med kravlös kärlek. Samtidigt började jag sakta förstå hur jag själv ska förvalta den och ge av den vidare. Jag har under många år kännt mig vilsen, både fysiskt men även andligt. Men idag började det hela vända.
 Det stog helt plötsligt så självklart, att den kravlösa kärleken har vi alltid runt omkring oss, men vi vet inte hur vi ska använda den riktigt än. Men jag känner inom mig att jag är på väg åt rätt håll när det gäller den kravlösa kärleken.

Eftersom allt i Universum är gratis och till vårt förfogande i överflöd, och vi med vår tanke kan styra väldigt mycket, så kan vi ju även göra det med den kravlösa kärleken.
Jag slogs samtidigt av en stark känsla av att om alla människor lyckades känna denna kärlek, som är så annorlunda och kraftfull, jämfört med vad vi är vana vid att kalla för kärlek, och sen mixa ihop den med positiva, kärleksfulla, tacksamma tankar, då skulle nog världen se bra mycket annorlunda ut.
Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att hinna stanna upp i tanken och tänka positivt om allt och alla, eftersom livet ofta går i 180, (fast i mitt fall skulle jag nog åkt dit för "fortkörning" åtskilliga gånger och antagligen blivit av med "körkortet" flera gånger om, eftersom mitt liv går undan i 240*skratt*), men om man gör det lite enklare för sig och börjar med sig själv.
Jag har precis läst om hur viktigt det är att känna tacksamhet i hjärtat för allt och alla. Jag började rabbla upp allt som jag är tacksam för och jag började smått inse att det var en hel del,
som jag inte tidigare hade reflekterat över.
Du vet, det där som ständigt finns omkring en till vardags, som man till slut tar för givet,
som t ex att bara känna tacksamhet över att morgondagen kommer med en hel massa överraskningar.
Att känna tacksamhet i förväg, att jag nästa dag vaknar uppfylld med ny energi.
Det är först nu, som jag dessutom börjar begripa på riktigt hur viktigt det är att känna tacksamhet för det som varit, eftersom allt som jag är tacksam för idag,
kommer att komma igen till mig, med ännu mer kraft.

Då kan man ju undra hur jag ska kunna känna tacksamhet för att jag miste min 3 dagar gamla son,
Niclas för drygt 10 år sen, i en sjukdom?
Ja själva händelsen önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva råka ut för.
Men om jag bortser från att han lämnade jordelivet så pass liten, så har jag Niclas att tacka för så himla mycket. Det var inte förrän efter den händelsen som jag började söka på allvar, efter vad som händer efter den fysiska döden och vart man tar vägen sen. Det var genom den händelsen som jag verkligen började söka efter honom på nytt, och som ni kanske redan vet,
så fick jag kontakt med honom igen 2005.
Detta har ju i sin tur lett till en uppsjö av kontakter med både änglar, guider, hjälpare och även sk "utomjordingar". Tack!

Jag är dessutom uppväxt i en sekt, som mer eller mindre styrt mitt liv under 10 år. Under dom åren talade dessa anhängare om hur jag skulle tänka och även vad som skulle hända om jag inte tyckte som dom. Men eftersom jag är en person med många egna teorier, så märkte jag att jag inte kunde smälta in där som dom ville, så jag skrev ut mig själv därifrån, vilket i sin tur resulterade i att jag "blev av med" min mamma.
Ja jag kallar det så, eftersom jag då inte ansågs vara en person utav gudomligt värde. Jag har under ca 15 års tid, försökt att få min mamma att förstå, att jag är precis lika mycket värd som människa som hon, som är troende på sitt, men hon har varje gång gömt sig bakom sin sk tro och talat om för mig att jag mer eller mindre enbart var nåt avskräde.
Jag började mer och mer känna efter i mig själv, om det hon påstog verkligen kunde vara sant. Jag fick höra under många år, att jag skulle dö en evig död, pga att jag tagit avstånd från deras tro?

Det som jag inte kunde pussla ihop var, att dom själva anser att Gud är enbart kärleksfull och älskar alla sina skapelser lika mycket och dessutom betonar dom själva vikten av den fria viljan?
 Ja då kanske ni förstår hur jag reagerade?
För mig har Gud alltid varit enbart kärlek, och tillsammans med den fria viljan, så kan ju inte hennes påstående om att jag ska dö en evig död stämma. Eller hur? Men jag har blivit avfärdad varje gång, när jag försökt förlara detta för henne, tills det plötsligt dök upp en betryggande känsla av att jag inte längre behöver henne i mitt liv.

Hur kan jag beskriva det här på ett tacksamt sätt?
Ja det jag känner tacksamhet för gällandes detta, är att det är mycket tack vare henne som jag kunnat hålla min kärlek både för Gud och änglarna så levande, ända sen min tidiga barndom. Jag vet samtidigt med mig att hon bär på många rädslor, som jag själv lyckats skaka av mig. Jag är inte längre rädd för den sk eviga döden, eftersom det inte existerar något sådant.
Hur kan jag sitta här och påstå det, kanske du undrar?
Jo av den enkla anledningen, att gudsenergin/livsenergin aldrig dör. Det är ju den som så kärleksfullt fyller våra själar med liv, ständigt. Det är en evigt existerande energi och den kan inte dö. Samtidigt är jag inte längre rädd för demoner eller satan, som hon påstår existerar. Ja till viss del kan jag hålla med om det, men inte att dessa skulle vara några varelser som påverkar oss och väntar på att få slänga oss i ett brinnande helvete. Nej demoner och satan skapar vi själva, genom våra tankar och handlingar. Med andra ord, så går vi redan omkring i vårat gemensamma helvete, här på jorden, om man nu vill se det på det viset. Men allt detta har gett mig erfarenheter som jag haft och kommer att få nytta av i framtiden.
Jag har dessutom idag fått känna på den kravlösa kärleken och bara det är ju bevis på att inte ens jag blivit bortglömd! :-)
Tack!

Det finns mycket mer som jag skulle kunna skriva ner här, som varit negativt under mitt liv, men som jag lyckats vända till något positivt och dessutom känner tacksamhet för. Men med risk för att få cybervärldens längsta inlägg, så stoppar jag här!*skratt*

Skulle jag då vilja ha allt det ogjort? Svaret på den frågan och frågan om jag skulle vilja ändra på något alls, som jag varit med om, även det negativa, så skulle svaret bli NEJ!
Idag kan jag känna tacksamhet för allt jag fått gå igenom i mitt liv och det finns ingenting som jag skulle vilja ha ogjort.
 Jo förresten, det finns en sak som jag skulle vilja ha annorlunda,,, det är dom grå som finns uppe på skallen*skratt*
Jag har genom åren försökt att vända dom negativa händelserna till nåt positivt  (då finns ju bl a hårfärg,) och då plötsligt började jag mer och mer förstå, att det ÄR en mening med det man får gå igenom i livet.

Jag fick en superhärlig bild, troligen av min guide, William, häromdan. Det var han som såg till att poletten äntligen trillade ner. Bilden han visade mig när jag läste om tacksamheten, var en jättestor spegel. Ja i dina ögon kanske en spegel inte har så stor betydelse? *skratt* Men allt som kommer tillhöra mitt liv, finns redan på andra sidan, fast inte i fysisk form.
William riktade in spegeln, så den glänsde rakt i ansiktet på mig och sen kände jag i hela kroppen att jag fick en insikt. Bättre sent än aldrig, eller hur?
Jag vet att det någonstans i bibeln står, att Gud vet redan alla våra behov och önskningar, innan vi ens bett om dom. Det enda Gud väntar på, är att vi ska be om det. Så sant!

Vi kan styra våra liv med tankens kraft. Allt vi varit med om, har vi skapat själva, fast vi troligtvis inte varit medvetna om det. Men egentligen spelar ju inte det nån roll längre, eftersom jag tagit mig igenom allt detta redan och äntligen fått insikten om att det hänger på MIG, och ingen annan, hur mitt liv kommer se ut. Går man omkring med många negativa tankar, så skapas det ju ännu fler negativa tankar och dessutom kan man räkna med att tankarna blir till situationer.
Det är där spegeln som William visade upp för mig, kommer in i bilden.
En väldigt enkel symbolisk liknelse faktiskt.

Tänk dig själv, vad gör en spegel egentligen? Jo den sänder tillbaks bilden av ditt utseende om du står framför den. Eller hur?
 Likadant är det med dina tankar. Dom sänds iväg upp till den universella spegeln och studsar tillbaks till dig igen. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.
Med detta i tankarna, så skulle vi faktiskt kunna förändra våra liv på alla sätt, och dessutom skulle vi kunna förändra världsförhållandena kopiöst.
Jag skulle vilja att alla som läser det här, lägger på minnet att allt skapas med en tanke.
EN tanke är bara en bråkdel av alla tankar vi har varje dag. Skulle vi då inte kunna känna EN enda tacksam tanke för vår planet och världen därpå, till livet?
Det är början på vår inlärning av att kunna förmedla kravlös kärlek!
Att få ta emot den i våra liv, men även förmedla den vidare till andra som är i behov av den!
Det är just det som är vår största gåva!
Tack!