Kap 1
Det brukar ju
heta, att det finns inget ont som inte för något gott med sig! Jag är mer än
villig att hålla med om att det är så. Fast det svåra är ju ändå att försöka
övertyga sig själv om det, när problemen är aktuella. Ofta tänker man nog
att det inte finns nån lösning, eller så ger man skulden till andra, (ibland
befogat). Men om man istället kunde vända på steken och tänka, att det här
har jag valt själv (livsplanen) och jag måste ta mig igenom det, så blir det
faktiskt lite lättare.Om man kan lära sig att tänka att det är meningen att
jag råkar ut för det ena efter det andra och samtidigt aktivera sig själv med
att fundera på vad jag ska lära mig av det, då blir det inte fullt så
jobbigt. Jag har själv prövat många gånger och jag håller på än!
Samtidigt ber
man en uppsjö av böner i förhoppning om att någon (gud) ska höra mig och
skicka sin hjälp. Ofta så brukar man ju tyvärr be när man känner att man
inte klarar av situationen själv längre, vilket i och för sig inte är
konstigt.(Varför ska man be om hjälp, om det inte finns något problem) Som människa
är man ju van att få reda ut problemen själv och lyckas till stor del. Men
sen kommer dom där tillfällena, när man inte hittar någon utväg, man känner
sig totalt övergiven och ensam, man känner kanske stor sorg, alldeles för
stor sorg, för att kunna hjälpa sig själv. Själv ber jag ofta till gud, när
jag har det jobbigt och kört fast. Hittills tycker jag inte att jag fått hjälp
när jag verkligen behövt det, utan den har kommit veckor efter, när det
kanske inte längre finns något problem. Visserligen är ju det bra, att det löser
sig ändå. Men jag har varit besviken alldeles för många gånger på gud, som
påstås finnas till hands för mänskligheten. Det påstås att gud är omtänksam
och kärleksfull. Nu kan man ju undra hur det verkligen ligger till med det, när
man måste vänta på hans hjälp, som ibland tar alldeles för lång tid på
sig!? För mig har det alltid varit självklart, att gud svarar när
man ber. Det har jag blivit lärd sen 7 års ålder. Jag var så gammal när
min mamma anslöt sig till Jehovas Vittnen och jag och min syster fick följa
med på deras möten. Vilket inte kändes övertygande för min egen del, när
dom flesta svaren jag fick på dom stora frågorna var,, Så är det bara!? Vaddå,
så är det bara? Jag har nog alltid varit en person som tycker att allt måste
ha en vettig förklaring. Eller åtminstone krävt att få svaret,, jag vet
inte, istället för att allt bara är så! När man sen kommer in på ämnet,
att gud är förlåtande och kärleksfull, så fick jag inte till det, enligt
JV:s teorier om uteslutna och uppståndelsen. Om jag tar avstånd ifrån en
religion, så ska det väl enbart vara gud som ska ha rätten till att döma och
inte människor som ska spela jordiska smågudar och besluta om jag blir förlåten
eller inte!? Där kommer samtidigt min tanke på, den fria viljan in. Om man nu
har en fri vilja, då kan väl inte ens Gud döma, eller hur? Samma sak när det
gäller deras teori om Harmageddon och uppståndelsen. HUR kan människor veta
att sk avfällingar som jag, inte får en uppståndelse, när dom påstår att
endast Gud ser in i ditt hjärta? När det gäller Harmageddon, som JV påstår
är Guds dag, när han ska rensa bort all ondska och bla sådana som jag,
uteslutna inte kommer få överleva, kan man ju börja undra hur pass tydligt
dom egentligen läser bibeln? I Uppenbarelseboken kap 16 , vers 16 står
det,,,”Och dom församlade dem till den plats som på hebreiska kallas
Har-Magedon”. För mig är det en betydligt stor skillnad på plats och dag.
Det satte igång mina funderingar rejält. Inte för att trampa någon på tårna,
utan bara för att försöka hitta en logisk förklaring. Det jag efter ett bra
tag kom fram till var, att eftersom Harmageddon är en plats, så kan det likagärna
betyda att, var än människor befinner sig i dödsögonblicket, så är det var
och ens eget Harmageddon. Där grusades min övertygelse om att JV tolkat bibeln
rätt. Jag varken kunde eller ville få gud att verka så känslolös, nästan
som en martyr. Jag blev helt enkelt så less på alla duktiga bättre vetande,
som påstog sig veta hur allt låg till, men ändå aldrig kunde komma med något
vettigt svar, så jag beslöt mig för att lämna JV, när jag fyllt 17 år. I
samband med det, så blev kontakten med min mamma också automatiskt bruten. Där
kommer ju gud in i bilden som martyr igen. Jag vägrade tro att han skulle vara
så fruktansvärt känslolös. Men det har inte spelat någon roll, för idag,
21 år senare, så har jag fortfarande ingen kontakt med min mamma. Men jag har
överlevt det, eftersom jag har haft min egen uppfattning om gud. Jag har
samtidigt insett att jag inte behöver ansluta mig till någon sekt, för att
kunna bli övertygad om att alla människor är lika viktiga, oavsett om dom är
JV eller något annat. Jag har bett många böner under mina snart 40 år, men
det är först nu, under det senaste halvåret som jag verkligen har uppfattat
att jag fått svar på dom. Jag har samtidigt fått en annan syn på, varför
man inte får tydligt serverade svar, när man verkligen behöver det. Men en
sak är jag säker på idag, gud hör dig och han svarar! Frågan man borde ställa
sig, är istället,,,hör vi vad och när han svarar!?