Kap 12

Jag måste säga att, jag har då aldrig i hela mitt liv, fått så mycket hjälp, råd och vägledning, som jag fått av änglarna. Ingen människa har kunnat få mig att känna, så mycket medkänsla, förståelse och tröst, som dom gjort, speciellt den senaste månaden. Det har varit väldigt psykiskt påfrestande, på många vis. Men då har dom kommit med tröstande, stärkande ord. Det har varit tex händelser som skulle komma lite framåt i tiden. Men som jag fick veta slutresultatet på ca en månad i förväg. Helt otroligt. Hade jag bara haft mer tillit, både till mig själv och dom, så hade jag inte behövt må dåligt alls. Men nu har i alla fall den första av flera händelser slagit in, som jag fått veta i förväg. I och med det, så har min tillit ökat, ganska mycket. Så jag tänker, att nästa gång tilliten sätts på prov, då vågar jag nog ta det med lite mer ro. Samtidigt kan jag känna lite dåligt samvete gentemot änglarna, som jobbar febrilt med att övertyga mig. Det spelar ibland ingen roll hur mycket dom eller någon alls bedyrar att det som sägs är sant. Känslan måste komma inifrån, tillitskänslan. Sen känner jag att jag måste ju också bidra med någonting. Det som Beatrice föreslog, var egentligen inte en uppoffring. Hon sa,,,”du kan hjälpa oss genom att skaffa en positiv bild av mötet,,,se dig själv som urstark”.Det jag behövde göra var helt enkelt, att försöka få känslan att allt går bra. Men i samband med tilliten som inte är så stark än, så har det varit tufft. Dagen kom, när det skulle visa sig om jag uppfattat allt korrekt och om det dom sagt verkligen var sant. Jag ljuger om jag säger att allt inte stämde, till punkt och pricka. Vilken lyckokänsla det var, när det visade sig att det inte var halvsanningar, som man är rätt mättad av genom människor. En annan sak som jag inte kommer glömma på ett tag, var att jag verkligen kände hur någon höll sina helande händer på mina axlar. Allt var så lugnt och avslappnat. Hela atmosfären i rummet, där vi satt, var fyllt med lugn och harmoni. Jag fick samtidigt en stark känsla, ang händelsen, hur en person skulle bete sig och hur han skulle handla i situationen. Det stämde helt och hållet också. Det var ordagrant. Dom som hade förberett mig inför mötet och som själva var på plats för att ge helande energier och hjälp till mig var, Beatrice, William, Gahnzar, Mandi, Niclas, Liam. Beatrice och Liam och självklart min guide William skulle hjälpa mig, så att jag kunde få fram det jag ville säga, på ett bra sätt. Jag kände tydligt deras närvaro, samtidigt som oron bara försvann. Den känslan hade dom ju redan tidigare fått mig att känna. Så jag visste att vi var 6 stycken till i rummet, men det var jag nog ensam om. Fast det kändes tryggt, så kändes det som jag blev full i skratt. Bara tanken,,,”tänk om ni bara visste vem som står bakom er och försöker hjälpa”,,det var en känsla som gjorde att jag kunde slappna av betydligt. Det som fick mig att tänka på det här med tilliten, var det som Liam sagt till mig ett par dagar innan mötet, ang att släppa oron över det,,,” har redan bett dig att lägga det åt sidan”,,Så rätt han hade. Nästa gång dom berättar ett slutresultat, så känns det som jag kommer våga lita till det, mycket mer. För allt dom berättat för mig om det förra, så visade det ju sig stämma ordagrant. Samtidigt som mina egna känningar, som ”bara” ploppade upp också stämde korrekt. Jag säger bara en sak,,Snacka om arbetsteam! Jag skulle för inget i hela världen vilja byta ut det samarbetet jag har med dom. Den maximala hjälpen och vägledningen jag fått och fortfarande får, kan inte värdesättas i pengar. Senast jag frågade Liam, ang ett annat problem, om han kunde ge mig ett bra råd, så svarade han så här,,,”du vill inte höra det ordet”,,,sen följde det ett antal stampningar med Ja benet, vilket fick mig att förstå att han skämtade. Jag begrep direkt att han syftade på tålamod. Även fast han menar allvar i sina svar, så får han mig att känna det som,,,”ta det lugnt, det kommer med tiden”,,,mao, stressa inte ihjäl dig nu. Man lär sig ju något varje gång man fastnar. Erfarenheter kommer ju inte genom att allt flyter på, utan minsta motgång. Men jag håller med om att det skulle ju vara helt underbart, om mitt liv och min vardag kunde flyta på, fritt från motgångar någon gång. Men det verkar som att den som lever ska härdas, på något vis. Nu menar jag inte att man blir bestraffad på något sätt. Utan vi är nog här på jorden för att lära oss. Jag kommer att tänka på en kväll, när det var jobbigt med det mesta. Jag satt och kluddrade, som jag brukar göra,bara för att få tiden att gå lite. Rätt som det var, så började jag skriva. Det dök in en massa tankar i skallen. Det här blev resultatet,,,” Livet är en plågsam skola. Ju mer plågor jag går igenom, desto större blir belöningen i slutänden, den som får mig att känna: Jag klarade det!” Eftersom jag nu är en människa som inte ger upp i första taget, så stärktes jag av det jag själv skrivit. Liam har också påpekat att jag aldrig ger upp. Det känns ju bra att veta, att det är en positiv egenskap, i alla fall när det gäller vissa saker här i livet, som familjen tex. När det gäller den andliga biten, så har jag ju fått min beskärda del, genom ”utbrändhet”, fast det kan jag bara skylla mig själv för. Nyfiken och envis som synden. Allt måste jag bara testa, åtminstone en gång. Kan jag bara hitta ett sätt att jobba med den biten också, så vore det perfekt. Men jag vet,,, skam den som ger sig. Allt kommer i sinom tid, som änglarna försökt förklara för mig ett antal gånger! Men eftersom jag har gått i 38 år och varit en sökare, så känns det som att det räcker med dom åren. Nu har jag ju hittat dom och då vill jag köra så det ryker. Men jag har insett att det måste få ta lite mer tid och i ett lugnare tempo. Annars blir man ju som en bil, som man kör så länge bensinen räcker och sen blir man ståendes. Den måste tankas då och då, så man kan ta sig vidare. Likadant är det ju med ”påfyllning” av energi. Eftersom det tas av min egen energi, när jag har ”kontakt”, så måste jag få chans att fylla på, mao ta en paus då och då.