Kap 2

Allting började på allvar –97. Jag satt i bilen och väntade, medan min dåvarande man var inne på bensinstationen och handlade. Jag kände sån fruktansvärd tomhet, besvikelse,frustration och sorg som inte går att beskriva i ord. Jag hade drygt 2 timmar tidigare suttit i framsätet på den ambulans, som akut körde min son till akutmottagningen. Han var en av dom gudomligt underbara barn jag har fått. Han blev lite speciell, då jag i 12:e veckan fick en blödning och personalen på sjukhuset bekräftade att jag skulle ha fått tvillingar, men att jag nu fått missfall, men fått behålla den andra, som fortsatte att växa i magen. Det blev just därför en speciell graviditet, samtidigt jobbig pga många provtagningar eftersom  jag hade så dåliga blodvärden. Men i mitten på Juni –97, så föddes han äntligen. Förlossningen var den bästa jag haft, enkel och jag hade fått vara klar i huvudet, trots lustgasen. Efter 2 dygn på BB, fick vi äntligen åka hem. Dagen efter hemkomsten, så tog vi några foton på vår nya son. Jag kommer så väl ihåg vad jag svarade, när det påpekades att filmrullen var slut, och vi hade tagit 12 foton,,,vi har ju hela framtiden på oss, svarade jag självklart. Så det blev inget mer fotande, iallafall inte hemma, skulle det visa sig. När klockan var in på eftermiddagen så hade den lilla fått mat och sov i min famn. Jag tittade till honom hela tiden för att försäkra mig om att han andades som han skulle. Det var då jag upptäckte att han hade slutat andas. Paniken infann sig och 3 små barn satt i soffan och tittade med stora ögon och undrade vad som hände. Jag fick dirigera min dåvarande man att ringa SOS alarm samtidigt som jag lugnade dom 3 stackarna som satt i soffan och tittade på och på något oförklarligt sätt så gjorde jag allt jag kunde för att få liv i den lilla. Jag kommer ihåg hur kvinnan på SOS alarm instruerade mig via telefon, hur jag skulle göra. Jag hade redan hunnit påbörja upplivningsförsöken på egen hand, innan vi blev framkopplade på telefon och kvinnan fortsatte tala om hur jag skulle göra. Det kändes som en evighet, när han inte började andas, utan bara låg där livlös. Men jag fortsatte och släppte inte taget om honom, förrän ambulanspersonalen tog över.

Nu satt jag alltså här i bilen på bensinstationen och väntade på att vi skulle kunna fortsätta hem, efter handlandet. Under tiden som han handlade, så satt jag och storgrinade och skrek till gud,och undrade hur han kunde vara så orättvis och känslolös. Jag kommer ihåg ordagrant vad jag lovade både Gud och mig själv. Det var att, ”finns det en enda möjlighet att få träffa min son igen, så tänker jag fan ta den”.