Livet, döden och fortsättningen

När jag satt och funderade på vad som händer, just när man dör, så dök nästa fundering upp i huvudet. Nämligen hur kan man förklara livet, döden och fortsättningen? Dessa funderingar som jag skriver ner om detta, är ju väldigt grovt förenklade, mot verkligheten. Men jag vill inte att allt ska verka så förtvivlat krångligt, utan kanske få även andra att förstå, fast på mitt eget lilla sätt! :-) Jag har försökt göra en väldigt förenklad liknelse även på detta.

Döden är det ögonblick, då man ger själen möjlighet att fullt ut få bli hel igen. Livet vill jag likna vid ett par nyköpta Jeans. Det kostar att köpa dom och efter några månader eller till och med år, så börjar dom visa tecken på slitage.

1. Man försöker att underhålla dom så gott man kan och man kanske t om lappar dom.
2. En del kastar byxorna innan dom ens blivit synbart trasiga.
3. Andra bryr sig inte ett dugg om hur byxornas skick är, utan går med trasiga, ända tills det är dags att slänga dom. Det finns inget kvar av trasorna längre.

Likadant är det med hur människor vårdar sina liv.
M a o uppfattar jag det så här:

1. En del människor tar hand om sin kropp/själ. Blir man sjuk så går man till doktorn. Man får medicin och blir frisk och lever ett långt liv.
2. En del hinner inte leva så värst länge, innan dom kanske bestämmer sig för att göra slut på sig själva, på eget bevåg, tar sjävmord.
3. Sen finns det dom som fullständigt struntar i hur dom mår, ser ut eller har det, utan släpar sig fram och förfaller till ingen återvändo.

Så vad gör man då, när man står där med rumpan bar? Jo, man skaffar sig ett par nya byxor. Men den här gången kanske man väljer att skaffa ett par Manchester istället? Man hoppas kanske att man fått tag i ett par som håller längre och som kanske blir mer tilltalande, än dom förra. Förhoppningsvis så lär man sig att vara rädd om dom nya.

Likadant är det med livet. Det är nog endast döden som helt och fullt kan få själen att vakna upp och inse att Jeansen kanske egentligen inte var så dumma. Men dom är ju redan borta. Så man bestämmer sig för att nästa gång, ska jag skaffa Manchesterbyxorna istället och kolla hur det funkar med dom. M a o så bestämmer man sig för att ännu en gång kliva ner på jorden i ett nytt fräscht liv. Förhoppningsvis så minns själen något ifrån det tidigare, så man kanske börjar tänka lite annorlunda. Egentligen är nog inte döden värre än när man gör sig av med gamla brallor, som blivit helt obrukbara. Själen gör sig ju av med den gamla kroppen, för att i nästa liv skaffa sig ett helt nytt. Egentligen kan man ju jämföra själva döden med "provrummet", där man står med rumpan bar, mittemellan dom trasiga Jeansen och dom nya Manchesterbrallorna. Hur lång och plågsam döden blir eller för den delen snabb och nästan smärtfri, beror nog på Jeansens skick, ålder och slitage. En del kanske rentav bara ramlar av eller i annat fall kanske helt enkelt måste klippas upp, pga om dom blivit utsatta för symaskinen och blivit insydda till korvskinn. Dom ska ju trots allt av innan dom nya kan träda i kraft. Det beror ju då på hur mycket dom blivit utsatta för. På samma sätt är det när man dör. Själen måste lämna kroppen innan den kan välja en ny kropp att inta och åter leva ett nytt liv på jorden. Men då kan man ju undra hur man ska beskriva döden? Tja, varför inte helt enkelt göra det så här enkelt: Döden är det ögonblick som du lämnar Jeansen och tiden det tar innan du drar på dig Manchesterbrallorna nästa gång. Man lever ett nytt liv i sina nya brallor, tills nästa gång då du på nytt står där i "provhytten" och ska köpa något nytt. Men den här gången kanske du väljer att köpa ett helt nytt plagg. Du köper en kjol. Ovant och kanske lite svårt att till en början vänja sig? Sen kanske nästa moment kommer, du måste skaffa en tröja till kjolen. Du lär dig använda dessa 2 plagg samtidigt! Allting måste ju trots allt läras in och tränas till att funka ihop. När man efter träning lärt sig att få kontroll över dessa 2 plagg, så kanske det händer att du vill lägga till ett par högklackade skor? Ännu ett projekt som ska läras in  och vänjas vid. (Det kan ta tid, jag lovar! :-) . Sen börjar du få ihop till en helt ny garderob. Allt som du äger där, måste du underhålla, för att det ska fungera bra. På samma sätt tror jag att den sk fortsättningen är. När du väljer att byta från människa till att bli kanske en guide eller varför inte en ängel? Dom måste också lära sig nya erfarenheter och utmaningar. Oavsett om man väljer ett nytt liv som människa på jorden, eller ett liv som guide eller ängel, så kommer man nog inte undan att allt har sin utveckling och att det tar tid. Man skulle kunna likna Gud vid mönstret och änglar och guider dom som får till plagget. Dom kan också räknas in, som att det är dom som hjälper nästa människa på jorden att "klä sig ordentligt". :-) Ibland tycker dom kanske att du ska få prova tex ett armband till kläderna? Det blir ännu en utmaning och ditt val om du vill prova. M a o änglar och guider kommer med nya förslag till  inriktningar och olika valmöjligheter som är upp till dig om du vill lyssna på. Dom vet alldeles säkert också hur svårt och knöligt det kan vara med "nya kläder". Att sen hängas på smycken och allt möjligt, kan bli en mindre börda, men som man med tiden vänjer sig vid att bära. På samma sätt är det när guider och änglar kommer med nya förslag som man kan lära sig om man själv vill. Allt handlar ju till slut ändå om din egen vilja!

Den väldigt enkla jämförelsen tycker jag stämmer i stora drag, om hur det är här i livet. Jag vill inte se livet och döden som en plåga eller något läskigt. Jag kan verka lite knäpp när jag skriver som jag gör, men varför måste allt vara så himla gravallvarligt här i livet? Jag har en son på andra sidan, som har precis samma humor som jag själv. Det måste få vara tillåtet att få avdramatisera döden. Det är ju trots allt, egentligen en positiv händelse. Döden = början på något nytt!! :-)

Jag tillåter att mitt material kopieras i syfte att sprida information, 
förutsatt att källan till allt material anges med namn och webadress hit!
Med andra ord: Helena Leo, http://angeladvice.se