Mitt tackbrev till Universum!

Efter en lång tids kamp att försöka få allt att fungera runt omkring mig,
så skulle man kunna säga att jag nu gett upp.
Ja inte gett upp på det viset att jag inte längre orkar med,
för den egenskapen existerar inte i mitt liv.*skratt*
Nej det är att ge upp min inre kamp mot mitt eget liv,
för med handen på hjärtat så har jag i mitt liv, åtminstone de senaste 24 åren,
 sedan jag ställde mig på egna ben och flyttade hemifrån kämpat mig blå för att få det mesta,
inklusive människor att må bra och fungera.
Jag har dagligen haft en inre kamp emot mig själv,
 att vara andra till lags mer eller mindre,
men det har inte blivit som jag i själva verket avsåg.
Likaså när det gäller att vara den där perfekta mamman,
som alltid har alla världens svar och lösningar på alla problem.
Ja det finns säkerligen både en och två mammor/pappor därute,
som kan identifiera sig med den känslan, fast vi pratar inte om det särskillt högt, eller hur?*ler*.
Nej vi nöjer oss nog rätt mycket med att behålla dessa känslor för oss själva,
och i och med det så startar vi själva ett rent kaos inom oss själva
utan att vi faktiskt är medvetna om det just då.
Jag kan bara ta en person som ett exempel, det är en person som står mig väldigt nära
och som jag känt och som följt mig i hela mitt liv.
Denna person har många gånger förstört för sig själv, då oftast omedvetet,
genom att försöka förändra det som i själva verket inte ska förändras eller ens kan förändras.
Men under de senaste 18 åren åtminstone, så har hon tagit på sig ansvaret
att försöka göra sig förstådd utan gensvar,
försvarat sina barn till den milda grad att hon själv brände ut sig,
hon har alltid ställt upp för sina barn, vilket hon anser är en självklarhet
eftersom hon älskar dom så djupt att hon skulle kunna ge sitt eget liv för dom,
tröstat sina barn när dom haft det fruktansvärt jobbigt pga en pappa som har alkoholproblem,
 hon har rent ut sagt fått vara ett megastort bollplank och är det än idag,
när det gäller barnens raseriutbrott pga deras erfarenheter.
Visst klagar hon en del, men hon finns fortfarande kvar hos mig och hon har blivit min allra bästa vän. Jag insåg inte att hon hade sån stor betydelse, förrän idag.
 Jag ska underlätta för er som läser det här, och förklara att denna kvinna jag precis beskrivit,
 faktiskt är jag själv.*ler*
Jag stog på balkongen i eftermiddags med en mugg kaffe och kände hur solen värmde,
för första gången på flera dagar och kände helt plötsligt hur det brände till under ögonlocket
och tårarna började strömma ner för kinden på mig.
Det var inte tårar av sorg den här gången,,nej det var tårar av fullkomlig lycka.
Jag började se mig omkring lite på gården och såg träden som blivit gröna
och som gav mig en sagolik känsla av att det snart är sommar igen.
När jag stog där snörvlande med mitt kaffe, så rann en stark känsla rak igenom mig,
det var en känsla och förståelse över att jag inte längre känner mig rädd för att inte räcka till.
Ja nu kanske ni undrar varför jag sitter här och beskriver mina fikastunder på balkongen?*skratt*
Jag köpte nämligen en bok idag, som när jag hemma läste titeln på den,
fick mig att reagera på detta vis,, boken heter "Gåvan att vara till",
det räckte för att nåt skulle få mig att inse vad jag själv faktiskt är värd,
 och vad jag kan göra för andra, trots alla motgångar och liknande jag varit med om.
Läs titeln högt för dig själv några gånger och känn efter vad den betyder,
 så tror jag kanske att du upplever samma känsla som jag. Jag hoppas i alla fall det*ler*
Åtminstone räckte detta för mig så att jag skulle få en insikt om att jag är lika mycket värd som alla andra.
Det här kanske låter som att jag sitter och tycker synd om mig?
Men det jag vill komma fram till, är att alla människor är faktiskt till hjälp för varandra och våra utvecklingar, vare sig vi tror det eller ej.
Jag vill även på detta vis, passa på att tacka min egen underbara son, som snart är 14 år och som dagligen lever sitt liv med Tourettes Syndrom, där tvång styr hans liv.
Han kämpar på varje dag med sin TS och dessutom försöker han klara av sin skolgång på bästa sätt,
trots mobbning under de 7 åren han gått i skolan, vilket för mig är beundransvärt!
Det finns säkert en och annan person som läser det här och undrar
hur sjutton jag kan känna tacksamhet för att jag har mitt liv som jag har det,
med det jag nu skrivit?
Ja ska jag vara riktigt ärlig så har det varit allt annat än en dans på rosor,
men vi lever tillsammans som en liten familj, jag och mina 2 tonåringar och vi kämpar på.*ler*
Jag har under årens lopp gått på nålar för att min son skulle ställa till med nåt i skolan pga sin TS.
Det har han även gjort då och då.
Men det var mycket tack vare ett telefonsamtal jag fick tidigare idag,
där rektorn på skolan ringde och sa, att min son kommit till henne och skulle lämna
in sin skåpnyckel och krävde att få tillbaka den 100-lapp
som vi betalat när han löste ut den i våras,
för han tänkte minsann inte komma tillbaka dit nåt mer.
Jag tog mig till skolan och träffade både min son och rektorn och några andra lärare
som hade varit med under en händelse, som visade sig inte vara allvarlig alls.
Vi pratade ut och sen gick jag och min son hem.
Den händelsen + boktiteln på boken jag köpte idag,
fick mig att inse att det ÄR ingen dödssynd om min son inte uppför sig korrekt i allt,
 utan jag kan ta det mycket lugnare nu än för ca ett halvår sen.
 
Jag är rädd för att det inte blir någon röd tråd i det här jag skriver,
men det är kanske inte det viktigaste, eftersom att hjärnan ibland jobbar snabbare än fingrarna,
eller var det tvärtom?*skratt*.
Vad jag egentligen tänkte skriva var att jag helt enkelt är tacksam för allt jag får vara med om
och då även det som tar orken ur mig.
Men med boktiteln i bakhuvudet, "Gåvan att vara till", så känner åtminstone jag
att det inte kan bli annat än bra i slutänden, när allt rett ut sig.
Jag blev även tillfrågad av rektorn på skolan när jag var dit idag,
om jag ville ställa upp och hålla ett "föredrag"för skolpersonalen om just TS?
Eftersom jag varit en person som inte gillat att vare sig höras eller synas,
så tackade jag idag JA till detta!?
Ja precis den reaktionen gav jag mig själv, för hade det varit för ca 6 mån sen,
så hade jag ganska säkert bangat ur redan innan jag ens blivit tillfrågad.
Även min son har gått med på att, tillsammans med mig, som han själv krävde,
prata inför hans klass igen, men eftersom det är HAN som är mästaren i detta fall,
gällandes TS, så är det också han som besitter den största kunskapen av oss alla.
Men som ett moraliskt stöd så ställer jag självklart upp och stöttar honom med allt vad jag är värd.
Och mästare är vi alla, på olika vis.

Samtidigt vill jag tacka universum för att jag får gå igenom allt det här, eftersom det hjälper både mig själv att komma till insikt om många saker och dessutom om mig själv, samtidigt som jag själv genom mina erfarenheter kan vara till hjälp för andra, som befinner sig i samma situationer eller liknande, kanske just nu. Att alltid försöka känna efter i sitt inre och även att försöka känna sig in i andras situationer, får mig att släppa på rädslor jag burit på så länge. Men jag tror att det finns nåt som är nödvändigt för att man ska kunna släppa sina rädslor, och det är acceptans. Ja helt enkelt att acceptera att det är som det är, för när jag gjorde det tidigare idag, så släppte en stor hårt åtdragen bult och jag kan inte annat än erkänna att jag känner mig som en ny människa!*ler* Svårt att med ord beskriva det jag egentligen menar, men jag har nu försökt mitt bästa och skulle det vara luddigt för er att läsa och få ett sammanhang med det här,, tveka inte att skriva och fråga, för det är ju det som är meningen med livet, eller hur?*ler*
Vi är alla Mästare på att hjälpa andra att bli Mästare!

Jag vill även återge ännu en gång det min guide William sa till mig, just vid ett jobbigt tillfälle i mitt liv,, men det var INNAN jag kom till insikt om det jag skrivit nu*ler* och den säger mig väldigt mycket och kanske även dig som läser: