Sorg Och Saknad

Jag skulle vilja börja med att förklara att det jag skriver ENBART är MINA erfarenheter
 och behöver inte stämma överens med någon annans.
Det är viktigt att jag får tala om det innan ni läser :-)

Jag kommer sätta ut en blinkande stjärna före nästa uppdaterade stycke, så kanske det blir enklare att läsa?
Vad vet jag, men så får det bli tills jag kommer på nåt smidigare sätt :-)

Jag tänkte åtminstone börja lite lätt med försöka dela med mig några tankar och funderingar som jag har när det handlar om Sorg Och Saknad.
Jag har många gånger under mitt liv funderat på hur man skulle kunna beskriva vad sorg egentligen är, men har inte direkt kommit fram till något konkret. Som ni redan vet så drabbades jag och mina barn av en fruktansvärd tragedi i April-09.
Vi miste vår underbara Joakim i en olycka i rulltrappan i Bergströms galleria här i Falun.
Jag har tidigare skrivit om denna händelse under länken "Joakims minnessida/Ännu ett pussel är lagt", så jag kommer inte gå in något djupare på denna händelse här. Det jag istället skulle vilja dela med mig av är mina erfarenheter när det gäller just sorgearbetet som vi just nu genomgår. Det finns dom som påstår att man ska göra på ett visst sätt när man sörjer och detta för att man inte ska förtränga sorgen på något sätt, utan den ska gås igenom från början till slut. Då kan man ju undra, vilket sätt är det rätta att sörja på? Jag menar, ta alla miljarder människor som lever på denna jord, dessutom är varje individ unik på sitt eget sätt och var och en av oss alla levande varelser har sin egen uppfattningsförmåga. Så då kan man ställa sig frågan, vilket sätt är rätt? Jag personligen skulle vilja säga att den frågan för alltid kommer att bli obesvarad. Vi är trots allt inga förprogrammerade maskiner, där någon högre makt trycker på en knapp och så agerar vi precis lika i alla situationer. Nej, vi reagerar på vårat eget sätt, det som tillhör vår egen personlighet och därmed också inblandat våra erfarenheter av livet, vår trosuppfattning och övertygelse kan också spela in till stor del. Men jag kan enbart svara för min egen skull även i denna fråga. Så jag tänkte försöka skriva ner mina egna tankar och funderingar kring sorg.

Vi har ju medfödda känslor i kroppen som ger sig till uttryck i olika situationer, som t ex glädje, ilska, sorg mfl.
Glädje vet ju dom flesta hur den känns. Det är en känsla som uppfyller hela ens inre med välbehag. Ilska kan ju upplevas som en stor frustration, meningslöshet, man brukar ibland säga att man är så ilsken så det kokar inom en, man kan vara ilsken så att man gråter t om. Det finns många fler exempel på dessa två känslor, men jag nöjer mig med dom här så länge. Då kommer vi till nästa känsla som är sorg. Jaa, hur ska man beskriva känslan sorg? Den som råkat ur för sorg vet ju av egen erfarenhet att det kan kännas väldigt svart. Vart man än vänder sig så kan man inte få sorgen ogjord. Den bara finns där och den kan upplevas som en osynlig hungrig varelse som bara väntar på att man ska tappa fattningen totalt. Vad upplever man då när man befinner sig i sorg?
Ja även här kan jag bara svara för mig själv och hur jag själv upplever och har upplevt den sorg jag och mina barn tar oss igenom i detta nu. Precis när jag fick beskedet om att olyckan inträffat och att det inte fanns någon återvändo för Joakims del, så kändes det som en inre förlamning. Det kändes som halva min kropp och själ stängdes av. Jag gick omkring många veckor efteråt i en vakumbubbla, som hjälpte mig att ta mig igenom nästa dag. Denna bubbla kändes som en hjälm som var inredd med den tjockaste fetvadd du kan föreställa dig. Jag tappade totalt uppfattningen och både tid och rum. Att jag sedan kom på mig själv med att sitta och äta frukost när klockan var 15:30 och middag runt kl 23 brydde jag mig inte så mycket om, eftersom jag kände mig stolt över mig själv i denna misär att jag ens kom ihåg att äta.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är tacksam för att kroppen är skapad på det viset att den stänger av delar av ens medvetande när svåra traumatiska händelser sker, för annars vet jag inte hur jag hade mått idag. Men för att återgå till just känslan sorg, så skulle jag vilja säga att den är en blandning av de två första känslorna, glädje och ilska.
Ja nu menar jag inte att man gläds över att ha mist någon kär på något vis, utan det jag menar är att sorgen består av både glädje och ilska. Som jag ser på livet så finns det alltid en motpol till allt, som t ex ljus/mörker, man/kvinna, osv, jag tror ni förstår hur jag menar. Jag har under denna sorgeperiod som gått sedan April, både skrattat emellanåt och i nästa stund varit fly förbannad på det som hänt. Jag har gråtit floder, men för att vi ska orka med denna sorg, så behövs det glädje också, för skratt är det mest helande som existerar. Men jag tänker inte sitta här och låtsas vara präktig på nåt vis och säga att skratta lite så försvinner sorgen. Nej för jag tror personligen inte att sorgen nånsin försvinner, det som istället händer är att den mattas av med tiden och vi återgår sakta till våra liv. Men våra liv blir aldrig detsamma som det var innan, som i vårat fall innan olyckan. Det enda man kan göra är att med tiden försöka lära sig att leva med förlusten av den som lämnat jordelivet.

När vi kommit hem från Uppsala och Joakim blivit dödförklarad, så satte jag mig i soffan med min syrra och fikade. Jag minns att jag bara satt och glodde framför mig och kände en sån enorm tomhet som jag har svårt att beskriva i ord. Jag skulle kunna jämföra känslan med att ha blivit amputerad från den mest kära kroppsdel jag haft. Mitt eget barn. Nu har jag tack och lov blivit välsignad med två barn till, Mathias och Carina och även två barnbarn, som naturligtvis alla är lika älskade som Joakim var och alltid kommer att vara. Jag har förlorat två barn i mitt liv, den första var Niclas -97 och nu Joakim April-09. Jag har tidigare i mitt liv mist både min morfar och mormor, farfar och farmor, men aldrig har sorgen varit så intensiv som när jag mist mina älskade barn, mitt eget kött och blod. Det är en enorm skillnad när det handlar om att förlora ett barn, mot om man förlorar en släkting. Jag vågar nog påstå att dom enda personer som förstår denna fruktansvärda sorg efter ett barn/ungdom, är dom som själva förlorat ett barn. Med facit i handen så kan jag påstå att det är på det viset.

Jag skulle vilja skriva lite om de två tillfällen som mina barn lämnat oss  i sorg. Första gången var Niclas -97 och på den tiden så hade jag inget intresse alls för det som händer efter den fysiska döden. På den tiden så levde jag nog mer eller mindre med en övertygelse om att sånt händer bara andra men inte mig. Känns det igen? När Niclas dog så kom denna förlamande känsla över mig också och egentligen undrar jag vad det är för känsla. Jag minns i alla fall att jag hade mina tre andra barn som då var små, sittandes i soffan, min dåvarande man sprang omkring som en yr höna och försökte hitta telefonen som stog precis framför honom. Men mitt i denna chock så fick jag lugna mina tre små som satt i soffan, samtidigt som jag fick dirigera min man att ringa SOS och samtidigt som det även försöka göra hjärt lung räddning på min tre dagar gamla son. Ni kan säkert föreställa er vilket kaos det var. Jag pratade med kvinnan som svarade på SOS, men mellan meningarna gjorde jag hjärtkompressioner och blåste luft till lungorna på Niclas. Det var min man som höll telefonen så jag kunde höra kvinnans instruktioner. Jag tyckte tiden stog alldeles still och att det tog en evighet innan ambulansen kom. Men dom var där på mindre än tio minuter. Läkarna kunde inte återuppliva Niclas.

Tiden efter denna förlust så var jag också väldigt förbannad, men inte på någon person, nej jag gick till direkt angrepp mot Gud. Som om det skulle hjälpa :-) Det som hände efter denna händelse var att jag lovade både mig själv och svärandes till Gud, att om det fanns en enda chans att jag skulle kunna komma i kontakt med Niclas igen, ja då skulle jag banne mig ta den. Den chansen tog jag som ni som läst på sidan vet och har idag kontakt med honom när jag själv väljer det. Jag skulle kort och gott vilja påstå att det var tack vare denna händelse som mitt sökande efter vad som händer efter döden började och det har gett resultat som jag inte ångrar en dag.

Jag är ju av den uppfattningen att det finns inget ont som inte för något gott med sig. Fast med handen på hjärtat kan jag tycka att det känns orättvist att våra barn och ungdomar ska få gå före oss föräldrar, det var ju inte menat så från början. Men samtidigt tror jag att förlusten efter Joakim också kommer att visa sig ha något positivt i beredskap. Det får tiden utvisa, men den tydliga och starka övertygande känslan har jag och det enda jag kan göra är återigen att vänta och se.

Jag har mött många människor som befinner/befunnit sig i sorg och det är människor som kanske inte förlorat ett barn/tonåring, utan en annan när och kär. Jag kan ju ganska enkelt sätta mig in i deras förlust och sorg tack vare mina egna erfarenheter. Många människor ser på livet efter en förlust som att det aldrig nånsin kommer att kunna fungera drägligt igen. Jag kan med handen på hjärtat hålla med dom och förstå denna känsla. Det är ju trots allt en kär familjemedlem jag mist och en person som alltid haft sin självklara plats i vår familj och helt plötsligt så finns han inte kvar hos oss i vårat liv. Jag kommer svagt ihåg känslan jag översköljdes av efter att vi kommit hem från Uppsala och satte oss och fikade i soffan, klockan var nog 3 på onsdagsmorgonen. Jag glodde bara rakt framför mig, känslan av tomhet efter att Joakim inte fanns med oss då var så stark att det snurrade i huvudet på mig. Sen denna obeskrivliga tystnad som infann sig, den var närapå öronbedövande. Det kändes som det inte fanns något liv kvar i vår lägenhet. Ja det kanske kan låta knäppt när jag skriver så, men oftast så var det Joakim som ställde till med spex av nåt slag så jag började skratta, det var i alla fall nästan alltid full ös, eller så pysslade han om sin katt Rasmus, som äntligen accepterat mig som den huvudansvarige när det gäller både mat, ren kattlåda och kärlek. Denna tystnad gjorde att jag blev mörkrädd, ja faktiskt så sov jag i drygt en månads tid med lampan tänd för annars kunde jag inte somna. När det gäller sömnen förresten så är jag tacksam för att jag under de första veckorna, tror det var tills efter begravningen, kunde somna som en klubbad oxe utan några som helst problem. Men sen när det började lugna ner sig,
 så började jag få svårt för att somna nätterna mellan  Söndag - Måndag och Måndag - Tisdag och det tog flera veckor innan jag ens kunde snudda vid orsaken. Men idag är jag så gott som övertygad om att det är mitt undermedvetna som jobbar hejvilt med att bearbeta sorgen. Varför jag skriver så? Jo av den enkla anledningen att olyckan inträffade på en Måndag och Joakim dödförklarades på Tisdagen. Nätterna till dessa dagar är sömnen lite fattig, men resten av veckan sover jag som vanligt.

Man kan ju även passa på att diskutera det där med att acceptera att en nära anhörig helt plötsligt bara är borta ur ens liv. Jag minns att jag satte mig på min balkong med kaffe och en bok som handlar om livet på andra sidan, några dagar efter att vi kommit hem från Uppsala. Ja konstigt nog var läsa det enda som jag kunde fokusera mig på. Jag kom till en sida i boken där det togs upp det där med att man ska försöka släppa taget om den som klivit över till andra sidan, för annars kan dom känna sig vilsna och inte kunna fortsätta med sitt på andra sidan( Vad man tänker om det är också helt upp till var och en). Själv fick jag en väldigt stark känsla av att jag måste göra mig yttersta när det gällde att acceptera det som hänt. Som mamma eller pappa, så hyser man ju de starkaste känslor till sina barn och man vill ju inget annat än deras bästa. Jag satt där med boken i knäet och fick nästan ångest eftersom saknaden var så stark och tomheten så stor, samtidigt som jag kände mig lite som en skurk som klamrade mig fast vid saknaden efter Joakim. Jag vill med det här jag skriver INTE påstå att man inte ska känna saknad eller sorg tack vare att andevärlden existerar. Nej det jag vill få fram är som sagt MITT sätt att försöka hantera sorgen. Eftersom jag älskar Joakim obeskrivligt mycket och alltid har gjort, så kände i alla fall jag att det enda rätta för både mig själv och Joakim, var att ta den kärleken och skicka ut den i Universum och i mitt hjärta erkänna att jag släppte Joakim fri. Låter kanske pundigt i era öron? Men den kärlek jag känner för min son, den är så stor att jag kan sätta mina egna känslor och behov åt sidan och låta honom få den friheten som han förtjänar nu när han finns i andevärlden. Jag hoppas att ni förstår hur jag tänker, för det är inte det allra enklaste att försöka sätta ord på det man egentligen menar. Men i alla fall, det hände en märklig sak efter att jag släppt taget eller det kanske blir mer rätt om jag skriver att jag kunde känna en stor förändring i mitt inre. Sorgen kommer man aldrig ifrån hur man än vänder och vrider sig, men det som hände inom mig skulle jag vilja beskriva mer som en förståelse för det som hänt och även en tacksamhet över bekräftelsen som detta var, att Joakim nu var fullt ut fri att ta itu med vad han nu än pysslar med på andra sidan och viktigast av allt, han är fullt frisk, lycklig och evig!

Jag kommer fylla på med mer vartefter det klarnar:-) så håll utkik!